Ja, det kan man ju fråga sig. Denna fråga utbrast jag högt och spontant för mig själv när jag upptäckte detta:
Fem små söta gulliga koltrast-ägg (antar jag)
Och vad är det för dumt med det, då?
Jo! Jag anser faktiskt att föräldrarna till dessa (nu tyvärr med all säkerhet övergivna) ägg/skulle blivit söta ungar var omdömeslösa. Hur sjutton kan man välja denna plats att bygga sitt bo? På marken på min tomt som inhyser tre stycken fågelhundar? (Pudeln användes ju som vattenapporterande fågelhund i fornstora dar.) Min första ingivelse var att detta måste skyddas. "Kompost-galler!", tänkte jag genast. Fåglarna kan flyga igenom, men hundarna stannar utanför.
Gromit spanar...
"Vad är det här egentligen?"
"Hm... Dit bortåt flög nåt flaxande förut. Hm...?", vädrar och funderar Gromit.
Även Wilbur kollade noga in platsen.
"Men matte! Kan du inte ta bort det häringa gallret? Jag ska bara titta. Hehe!" (Wilbur har aldrig varit så särskilt bra på att ljuga)
"Vadå? Kan man komma åt dom från det här hållet?!", provar Gromit men går raskt runt gallret...
... och sätter sig och markerar tydligt mot fågelboet.
"Men matte!! Fattar du inte. Ta bort gallret!!"
"Men... Vad gör du? Går du här ifrån??"
"Men..? Men..? Matte! Du glömde ta bort gallret!!", visar även Wilbur oförstående.
Spirou körde ett mer tillbakadraget beteende. Han smög runt i bakgrunden - och smidde lömska planer för sig själv, kanske...
"Sen... när alla gått här ifrån... då...!"
Ja, man kan verkligen fråga sig hur dum får man vara, och vem som egentligen är dummast:
1. Fåglarna som väljer att bygga sitt bo på min tomt. Både Gromit och Wilbur har ett förflutet som just "fågelmördare". Båda två har vid cirka ett års ålder (alltså gamla ungdomssynder) lyckats få tag i och mördat fåglar; "Titta, vilken kul pipleksak jag hittade!!" Jag instämde verkligen inte i valet av "leksak". Och min gormande inblandning i det hela lugnade knappast den stackars "pipleksaken".
2. Matte som är dum nog att SÄTTA ETT GALLER IVÄGEN som man inte kommer åt att noggrannt undersöka det roliga. Enligt jyckarna, alltså.
3. Kanske jyckarna hade "rätt" i deras motstånd mot gallret. Fågel-föräldrarna ville måhända inte komma tillbaka till sitt bo när jag hade förändrat boets närområde. Fast jyckarnas argument till galler-motståndet var dock inte av samma orsak, utan närmare tvärtom.
Denna sötnos (sötnäbb?) från förra sommaren är jag övertygad (önsketänkande?) överlevde sina strapatser.Nu i år är det ju en bofink som brukar hälsa på vid fågelbordet. Kanske det är denna krabat som vuxit upp.
Gromit satt plats, och iakttog intresserat...
... när matte försökte hjälpa ungen som ramlat ned från boet och envist kämpade i snåren nedanför trädet.
Hur som helst tycker jag att det är sorgligt att äggen nu (i år) är övergivna, men... that´s life...