Oj! Det har visst nästan gått en vecka sen sist. Att det har tagit lite tid beror mycket på att datorn och jag har lite meningsskiljaktigheter om hur bilderna ska hanteras och sånt annat tjafs. Jag har liksom inte haft nån större lust att ta upp detta diskussionsämne med datorn. För jag vet minsann hur det blir; gräl och sura miner, och sen sitter vi i varsitt hörn och tjurar. Han (hon, den, det, välj själv vad ni tycker passar bäst) är nämligen så hiiimla envis av sig; tycker att han (hon, den etc) har rätt, och vägrar liksom att lyssna på mina argument. Typiskt datorer! Dumma är dom! Fast... han (hon, den etc) anser nog detsamma om mig. Äsch!
Hur som helst, varför denna lite märkliga rubrik? Jo, dels för att det är här hemma ganska hunky dory; alla tre jyckarna lever och frodas, speciellt den där lilla söta Pingu-pojken. Det är i och för sig lite småjobbigt med valp - som inte kan nånting; inte gå ordentligt i koppel, inte veta om att jag inte uppskattar hans åsikt att man ska "äta ute och skita inne" (ni är väl allmänbildade och kan gamla klassiska sketcher från förr i tiden?), hans sylvassa tänder som han använder som mördarvapen rakt på så där bara. Ajjjjj! Hugg mot näsan, hugg i benen. Hugg, hugg, hugg! Och det ska tuggas, och smakas och ätas på allting. "Inte äta på huset!!", säger jag åt honom när han tar en rejäl tugga på lådknoppar och dylikt. Med andra ord, allt är som det ska när man har valp.
Nyss (en definitionsfråga) så lekte Spirou och Pingu för första gången tafatt- och brottningslekar (samt andra inte så himla rumsrena lekar trots man är kastrerad för nästan ett år sedan, Spirou alltså). Båda två tycktes ha väldans kul. Typiskt nog hade jag inte kameran i närheten. Det kommer däremot snart andra filmsnuttar - när jag orkar fixa.
><
Jo, hypokondrikern, det är jag det! För nån dag sedan så tyckte jag för några sekunder - som kändes ganska lååånga - att Pingu hade ep-anfall. Han kliade sig!
Jag misstänker även lite då och då att han har fel på bakbenen eller att han har fel på balanssinnet. Han snubblar och ramlar ju stup i kvarten. Nä! Han uppför sig inte alls som en fullkomligt normal hundvalp - eller så gör han det. Just det, ja!
Här kommer lite bilder från en av Pingus första riktiga skogspromenader, som vi fick avbryta bara efter en liten stund - för det var alldeles för varmt ute. Både Spirou och Pingu protesterade mot mattes dumma idé att ta en skogspromenad i solskenet.
"Haha! Va e du för en liten fjant?! Kommer du inte upp?!", lipar både Wilbur och Spirou föraktfullt åt lilla Pingu, som verkligen inte uppskattar storebrorsernas retsamheter.
"Matte! Vad är det här för en lillpys? Är han trasig, eller?"
Hihi! Här tar Pingu världens sats i ett - misslyckat - försök att hoppa över "ravinen".*
"Gny! Gny! Vänta på mig! Hjälp mig!!!", bjäbbar Pingu desperat från "ravinens djupa avgrund". Att man kan gå runt finns inte.
Spirou var snäll och gick tillbaka till lillvalpen, och visade mig hur tokigt Pingu hade ställt till det för sig. Pingu jobbade och slet ihärdigt för att kunna komma upp på egen tass. Jag fick lov att visa honom att man faktiskt kunde gå runt - om man bara tittade en halvmeter åt vänster.
Det dröjde sen inte länge förrän det var åter dags att "rescua" Pingu igen...
"Va är det här för en djungel?! Hjälp! Var hittar man ut?!!!!"
"Det går ju inte!! Allt är så högt och stort och djungeligt här! Hjäääääälp!!!!"
Jag fick lov att dirigera ut Pingu upp från den lilla gropen. Fattar för övrigt inte vad han skulle ned dit och göra? Det där att man faktiskt kan gå runt är liksom inte Pingus grej, verkar det som. Nej, rakt fram och huvudstupa ned med ett magplask ska det va! Han resonerar nog som så att kan man rasa huvudstupa ned, så borde man även kunna "huvudstupa" upp. Det viktigaste är att man tar sig rakt fram - utan några svängar.
Är det inte gropar och "raviner" i vägen, så är det en massa gigantiska nedfallna träd. Pingu kryper under medan Wilbur skuttar vigt över.
Här är vi snart tillbaka till vägen. Plan väg utan några gropar att falla ned i....
Pyttsan! Nä, man bara måååååste skutta ned i diket, och köra lite dikesrusningar - fram och tillbaka.
Efter en viss möda så kom han i alla fall upp igen på vägen. Fast han skulle sedan lika snabbt ned i diket igen. Det verkar som han gillar tunnlar och andra skrymslen. En fritidssyssla han ofta pysslar med är att krypa under huset (som står på pålar). Undrar vad han gör där egentligen?
Väl hemma igen, så ville Pingu ha Spirous tuggben...
Oj, vad man kråmar sig och gör sig till.
Här har Pingu gett upp, han nöjer sig med en gammal vante. Wilbur, den rackarn, har stolt snott Pingus pipleksak.
En ganska trött Pingu somnade sedan inne, med sin pip i famnen och med hans känga tätt intill.
Pingu slappar i solskenet.
Även om Pingu är världens sötaste och bästaste valp, så saknar jag Grompan så mycket. Ännu är jag inte mogen att flytta hans sida...
Jo, jag glömde! Igår sen eftermiddag, eller tidig kväll, beror på hur man tycker. Egentligen har tidpunkten absolut inget med historien att göra, så skit i det! I alla fall, hundarna och jag går här hemma i Stavaskogen. Jag hör något stort springa i snåren, och jag spanar för att se om det är ett rådjur eller en stor hund. Wilbur, Spirou och Pingu går precis före mig på stigen.
Jag konstaterar att - vad det nu var för något - rör sig bortåt, men jag fortsätter ändå att hålla extra utkik. Plötsligt så rusar en stor jycke, typ ridgeback/bullterrier-variant, ifatt oss i 190. Han har svansen högt uppe i vädret. Lilla Pingu, som nu går precis efter mig, ramlar omkull av vinddraget när den gigantiska hunden susar förbi. Skräckslagen piper han till. Jag får tag i lill-Pingu innan han "springer till skogs" (om han nu skulle göra det), och lyfter upp honom i famnen. Den okända hunden är nu framme vid Spirou och Wilbur. Som ni vet, så går ju allt så himla fort. Det är stela och höga svansar. Innan jag hinner göra nåt, så gruffas det. Jag vrålar till mitt urgrundsvrål. Hundarna bryter, men är strax igen på väg att återuppta gruffet. Med min dova och ilskna morrhotar-röst beordrar jag alla tre jyckarna att om de inte sköter sig, så ska de minsann få veta att de lever! Min röst ekar genom skogen. Pingu tittar storögt på där han är i min famn.
Nu hörs ägarnas desperata rop och visslingar på sin rymmarhund. Hunden lyder! Han springer tillbaka till sin husse. "Det är lugnt!", ropar jag neutralt till hussen, dels för att lugna ned mina egna hundar och dels mycket också för att ägarna ska förstå att deras jycke är på väg mot dom. Men dum-Spirou vill ränna efter, så jag får lov att ryta till igen.
Jag tror att rymmarhundens ägare ropade ursäkta eller nåt liknande, så jag upprepar "Det är lugnt!", och vinkar avvärjande åt deras håll, fast träden skymmer sikten.
Sedan fortsatte Spirou, Wilbur, Pingu (som tycktes lugna ned sig snabbt) och jag hemåt som om inget hade hänt, och så var det inget mer med det.
* Två dagar senare så lyckades Pingu - efter att han siktade länge - skutta över "ravinen". Som sagt, att går runt finns inte på världskartan.