Har majoriteten alltid rätt?

Som en motvikt till gårdagens dagboksinlägg så måste jag/bör jag nog skriva om det vackra - och trevliga - agilityfolket, vilket majoriteten av agilityfolket ju förstås är. Trevliga alltså, kanske även vackra. Eller nästan vackra, för... skönheten sitter i betraktarens öga. (eh?)

Men... frågan är... har majoriteten alltid rätt? Är det verkligen så himla rätt att jämt vara så himla trevlig? Kan man verkligen riktigt lita på trevligt folk? Jag menar till exempel på McDriven när de trevligt önskar en en trevlig kväll och en smaklig måltid... Kan man verkligen lita på att:

1. Att deras trevliga attityd inte bara är ett spel för gallerierna? Att de fick stora A i betyg på den stereotypa charmkursen, och nu robotlikt bara monotont spelat önskar en en trevlig kväll. I själva verket skiter dom fullständigt i mig. Antagligen la de inte ens märke till att jag nyss var där.

2. Har de måhända gömt nåt äckligt under hamburgerbrödet? Och denna trevliga attityd är bara ett försök att dölja deras råa interna skämt.

3. Eller kan det helt enkelt vara så att de bara är naturligt trevliga? Och det är en av anledningarna till att de har fått jobbet? Hm? Kan McDonaldsfolk vara trevliga..?

4. Frågan är också om jag måhända är sjukligt misstänksam mot mina medmänniskor? Eller har "it takes one to know one"-syndromet fastnat i mitt lilla fula huvud med färgat hår för att falskt dölja mina fullkomligt gråa hårstrån som inte har det minsta uns av naturlig färg kvar i sig, i ett desperat försök att lura min omgivning att jag är typ tusen år yngre än vad jag egentligen är. Hm..?

Fina, gamle - och gråhårige - Keaton. ♥

Nä, tillbaka till det trevliga agilityfolket...

   *funderar länge*

Nej, jag skojar bara... eller inte.. Vad sjutton ska jag skriva om dom, majoriteten av agilityfolket..?

Okej nu börjar jag. Mina erfarenheter av trevligt agilityfolk kommer här - utan någon som helst gradering, de kommer bara i den ordning de poppar upp i min lilla enkla hjärna:

• I tidernas begynnelse när jag var typ alldeles ensam om att träna och tävla agility på hemmaklubben, och åkte helt själv på tävlingar, så hade jag problem med att Baloo var mycket misstänksam mot "främmande" däck (alltså alla andra utom de på hemmaklubben,ÖBK, och den på grannklubben, DTBK, så fick jag på en tävling på Mälarö BK spontant och vänligt tips av G-Diggers-tjejen hur jag skulle hjälpa Baloo att komma över hans däcktvekan. Jag uppskattade även de domare som uppmanade mig att vara "lite envis" och de hjälpte mig, innan vi blev utvisade från banan, att visa Baloo att man visst kan skutta igenom däck på bortaplan. (Förr i tiden, i tidernas begynnelse, så var man egentligen tvungen att gå av planen direkt efter man blivit diskad, men när jag fick domarens uppmaning och välsignelse samt hjälp, så vågade jag stanna kvar). Efter bara typ två tävlingslopp så var Baloos däcktvekan som bortblåst. Tack för det ni okända domare och G-Diggers-tjejen!

Baloo och jag, 1994. Foto: Therese Kvarntorp, Didriks matte.

Haha! Ser ni höjden på slalompinnarna?!!! För att inte tala om de smala portarna - och pinnarna.

Baloo..? Eller är det Didrik?

Det är i alla fall ett väldans högt och smalt A-hinder. Foto: Therese Kvarntorp.

• Liknande trevliga uppeppningar och uppmaningar som punkten ovanför, men ett antal år senare, fast då med Spirous "egentassigt-och-självmant-trassla-in-sig-i-plattatunnelsläpet"-strulet. Tack alla ni kända och okända tävlingsfolk - varav en och annan är klass 3-människa! ;)

Spirou och jag kämpar på Hävarö BK. Foto: ? Nån klubbkompis, Mats Nelson, kanske.

Jag bara älskar den här bilden! Kolla in publikens glada miner. :)

Och så var det dags igen - att trassla ut liten Spirou. Domaren och jag skrider lugnt till verket. :)

• Efter Baloo och Keaton hade blivit påflugna av en något (?) gramse rhodesian ridgeback på vår allra, allra första officiella lydnadstävling, så kom en trevlig kille fram och frågade hur det hade gått till, och om allt var okej med oss. Vi hade hans djupa deltagande sympati. Och inne på toan mötte jag en storpudelägare som också var mycket tillmötesgående och trevlig. Men vänta nu?!! Det här var ju lydnadsfolk!!!! Trevligt lydnadsfolk! ;)

• Alla trevliga applåder och hejarop vid Gromits, Wilburs och även Keatons tävlingslopp. Även alla glada miner och skratt - även domarens - vid mitt och Spirous kämpande igenom tävlingsbanorna. Tack kära publik och domare! Era applåder och hejarop värmer.

• Tack Rosie att jag fick låna din Sheena - border collie-blandning (!)- när jag plötsligt blev utan.... jycke... (faaaan då! *tårarna väller upp* tänk att det ännu sticker till i mitt arma Gromit-hjärta.) på Sommarcupens träningstävlingar. Attans att jag klantade mig vid "final-loppet"! (typ tre hinder från mål glömmer jag banan, försöker improvisera - och det är förstås kört. Har man en bc i händerrna finns det ingen tid för att trampa snett på gaspedalen). Sorry för det! Vi skulle ju vinna hela tjottaballongen ju!! Och tala om att jag ville ha REVANSCH!!

• Den trevliga och förstående tjejen som utan minsta tvekan mottog min, å Keatons vägar, ursäkt för hans tilltag att mitt i agilityloppet plötsligt utgå från planen med första avsikt att flirta med hennes tikar, vilket hennes hanhund givetvis inte alls uppskattade. Kort sagt: ett - kort - hundslagsmål uppstod... och Keaton blev anmäld till SKK som sig bör enligt reglerna (utan repremander, Keaton fick fortsätta tävla tills han blev naturligt pensionerad).

• Att tävlingsledare och domare (varav en var den som blev tvungen att anmäla Keaton) trevligt och sakligt handskade Keaton-strulet vid de två nästkommande tävlingarna (innan den friande domen från SKK kom) - utan minsta antydan till gliringar eller menande blickar. Tack för er förståelse!

Keaton på Bro-Håbo BK. Foto: Louise Medman.

• Alla trevliga och ambitiösa agilityfolk som tycker det är kul med att arrangera tävlingar och att vara funktionärer - framför allt inropare i klass 3! ;) För klass 3-tävlande behövs; det är ofta de som vidarutvecklar agilitysporten. Tack, alla - trevliga - klass 3-förare som jobbar och delar med er av er kunskap som ni har samlat på er under årens alla lopp!

• Den där okända - och trevliga - kvinnan på valputställningen som gjorde sig besväret att leta reda på mig och Keaton som var - i godan ro - ute och rastade av oss - när vi egentligen borde vara på väg in i ringen. När sedan allt var klart (om jag minns rätt så blev Keaton BIG-2:a) letade jag rätt på henne för att fråga hur sjutton hon visste att Keaton hade just det katalog-numret som efterlystes? "Den hunden lägger man märke till!", svarade kvinnan med eftertryck samtidigt som hon nickade menande på min valp. :) Själv begrep jag nada. Novis som jag var - och fortfarande är. Men hallå! Vad nu?! Det här var ju utställningsfolk?! Trevligt utställningsfolk. :)

• Hm..? Nu känner jag att jag måste komma på nån brukshundmänniska som har varit trevlig... Jo!! På min allra, allra första lydnadskurs - i början på 90-talet - så berömde instruktören, en inbiten schäfermänniska, min Baloo, mellanpudel, klippt i toilet-60-frisyr, både för hans träningsmotor och utseende. Det ni!

• Och härom månaden (läs: halvåret) sen, så var en sån där mystisk IPO-människa riktigt trevlig - trots att bus-Pingu smet från mig på agilityplanen och styrde kosan bort till hans malle och störde deras träning. Han var hur vänlig och hjälpsam som helst!

• Och slutligen... Tack alla ni klubbkompisar - och andra - som fotar och filmar. Att ni är trevliga behöver jag inte ens nämna. (Hm? Det är bäst att smöra lite här, så att de fortsätter med fotandet och filmandet.) :)
  

Nä, nu kommer jag inte på nåt mer, men ni fattar va? Det finns trevligt folk - och det finns dom som är trevligare än andra och så finns det några till som man kanske borde glömma bort, men det är ändå kul att driva lite med dom. För nåt ska man väl ha dom till, eller hur?

Hm..? Undrar förresten hur freestyle-folk är..? ;)