Kommer tillbaka sen... kom på att jag inte har tid med det här just nu. så.. på återseende inom (relativt) kort.
Nu är jag tillbaka några timmar senare. Eh? Vad var det egentligen jag hade tänkt skriva om? *funderar ett tag*
Jo! Strax innan det "hemska" mötet med den uppkäftige lilla söta spetsen igår, så fick vi ett annat hundmöte. Plötsligt "runt hörnet" (egentligen korsning kanalbro och kanalgångväg), så kommer en annan kvinna - också med barnvagn - men med två hundar, en lös sheltie och en chihuahua (som jag tror var kopplad). Eftersom mötet kom sådär PLÖTSLIGT så hann jag inte förbereda mig alls. Spirou triggar upp sig direkt och far ut i kopplet - samtidigt som Gromit genast vid åsynen av de främmande hundarna kollar upp på mig (Gromits skvallerträning känns ganska lyckad, dock inte Spirous). Så jag - samtidigt, typ - ryter "Nej!" till Spirou samt ett glatt och ljust "Bra!" till Gromit. ;) Spirou kommer av sig direkt. Han får inte till ett endaste litet gruff där han står längst ut i det utsträckta kopplet. Spirou vänder sig genast om mot sin ganska relativt nöjda matte. Barnvagnhundsekipaget fortsatte bortåt i farten - hur smidigt som helst.
Några minuter senare får vi hundmötet som jag berättade om igår
.
Ja, ja, det är en hund för mycket - en gammal bild - men många koppel blir det.
För någon kväll sedan mötte vi, Wilbur, Spirou, Gromit och jag, en schäfer, eller rättare sagt schäfern med husse kom ikapp oss, där vi gick och strosade längs dikesrenen. Man kan säga att hussen och jag är typ bekanta med varandra. Våra hundar har mötts tidigare en gång för kanske ett halvår sedan. Redan då förklarade jag att mina hundar inte är så där särdeles förtjusta i andra hanhundar, speciellt inte ju ståtligare och större de är.
Nu när de kom ikapp oss, så gruffade Spirou genast när han såg schäfern som kom allt närmare. Själv så tycker jag att Spirou mycket tydligt visade att han inte ville ha något med den att göra. Men hussen låter ändå hans hund trava allt närmare, men han hejdar sin hund dock i typ sista stund.
Mina hundar är nu stilla och tysta efter min tillsägelse. Jag förklarar dock att mina hundar inte gillar främmande hanhundar. Vi konverserar lite kort, sedan säger hussen: "Men ska de inte få hälsa och nosa på varandra?!" Jag avböjer "erbjudandet". "Varför då?!", frågar han nu envist och lite ettrigt. Jag känner en viss irritation höjas inom mig, men jag förklarar lugnt åter igen att mina inte gillar främmande hanhundar, och dessutom så har Gromit antagligen kennelhosta. "Hrmf! Kennelhosta!", svarar hussen liiiite menande. Jag antar att han inte riktigt trodde på mig.
"Men pudeln, då. Det är väl en tik?!", påstår han sedan. "Nej, han är en kille!!", svarar jag med eftertryck.
"Varför vill du absolut att de ska hälsa på varandra?", undrar jag nu. "Näe, jag tänkte bara... ", svarar han lite svävande. "Jag menar... ", fortsätter jag, "vi hälsar ju inte på varenda människa vi möter!" "Jo, jag gör det!", svarar hussen kort. "Men.. det gör du väl ändå inte!", påstår jag. Fast schäferhussen vidhåller envist (förstås). "Men då är det väl jag som är konstig, för jag gör det då inte!", säger jag lite uppgivet samt något irriterat. "Nä, det tror jag inte att du är!", svarar han och säger sedan snabbt hej då och går in bland hyreshusen intill oss. "Ja, hej då!", svarar jag lite förvånad över hans snabba och plötsliga "reträtt".
Spirou och Gromit vill icke riktigt samma sak här. Har man ingen tik, så tager man vad man haver, typ.
Jag begriper inte riktigt varför en del människor vill så absolut att hundarna ska hälsa på varandra. Okej, jag förstår det lite. Det är roligt att se sin jycke springa runt och leka med likasinnade. Fast... det är skillnad när de sitter fast i koppel, och att man befinner sig mitt i stadens centrum - och framför allt - när hundarna - eller i detta fallet, den ena hunden (Spirou) - alldeles nyss TYDLIGT visat att de vill bibehålla avståndet mellan varandra.
Okej, om det var så att vi i framtiden skulle ofta umgås, så visst självklart att man försöker få jyckarna att acceptera eller kanske till och med gilla varandra. Men... annars? Varför?
Sedan tycker jag faktiskt att han (och alla andra som envisas med att jyckarna ska hälsa) borde förstå att det är mycket krångligare för mig, som har tre hundar (inklusive tre koppel) att hålla reda på än för honom som bara har en jycke och ett koppel.
Förutom detta, så tycker jag också att en del hundägare inte alls visar sin hund förståelse och respekt utan envist utsätter sina jyckar för obehagliga situationer, som till exempel när de envist vill att deras lilla tik ska hälsa på mina stora, ständigt pilska och gå-påiga "monster"* till hanhundar. Jag brukar innan fråga om tikägaren verkligen är säker på att de ska få hälsa, om inte den lilla tiken kommer tycka att det liksom "blir för mycket". Fast de brukar oftast vara helt oförstående för min tvekan.
Jag brukar alltid bli så full av "vad-var-det-jag-sa" tyst inom mig, när tikägaren sedan ängsligt (och förvånat?) utbrister: "Men oj!!!" samtidigt som de försöker ihärdigt trassla ut sig själva, sin jycke och få undan mina tre hundar. Ibland är jag lite elak. Hehe!
Men efter några få sekunder så hjälper jag förstås till - enbart för den lilla tikens skull. Hur elak som helst är jag dock inte, men nästan... :)
Gromit och Spirou har lite "kär"-min.
* Ja, den lilla hjälplösa tiken anser nog att de är "monster" när hon mer eller mindre förgäves försöker freda sig.