Pingu visar upp "upp-och-ned-vända-världen" där han som är yngst styr och ställer i sin lilla flock.
><
Det har ju nu en längre tid varit lugnt mellan Pingu och Wilbur. För nån vecka sen (kan vara flera veckor, kanske redan har berättat detta, i så fall blir det en "favorit i repris), så beundrade jag deras språk och samspel genom köksfönstret en morgon medan jag borstade tänderna. De två före detta kombattanterna stod öga mot öga på den smala stigen. Ingen av dom ville gå ut i den djupa snön bredvid. Jag såg att Wilbur stelnade till i kroppen, men Pingu var lös och ledig. Wilburs svans stod stelt upp, men Pingus svans svajade löst och ledigt, lite så där lagom nedåt. Wilbur höll huvudet åt sidan, med flackande blick, men jag anar att han morrade och visade upp sin vänstra huggtand. Pingu flackade även han med blicken med kinden till, och med öronen så långt bakåt en jycke med hängöron kan. Och så... möttes de så galant på den smala, upptrampade och snöiga stigen. Hur fint som helst! :)
Vad jag har gjort (tränat, typ) för att uppnå detta samspel mellan de två "fiendena" är typ samma som förut mellan Gromit och Wilbur; Jag har antingen, beroende på situationen, styrt och ställt och beordrat att "Du går dit och du går dit, och nåde den som gör nåt annat. Punkt!!" och antingen lugnt och fint berömt framför allt Pingu när han har självmant visat undergivna signaler och gått ifrån det som kunde blivit ett slagfält. Duktig liten slyngel-vovve! Det är ju på beröm och positiv förstärkning man lär sig, om man vill att det ska ha nån längre effekt, eller hur? Och givetvis så har jag visat de båda credit, och bjudit på klappar och smek i mängder - speciellt medan den andre ser på.
När det gäller Pingu v/s Linus, så har ju bilden varit helt olika; inga slagsmål utan bara en retsam - och ytterst rolig (enligt Pingu, alltså) - lek. Linus HATAR den leken!! Av nån märklig anledning så ogillar han att retsamt bli hårdhänt nafsad, burdust tacklad och omkullvräkt av slynglen (som väger typ 20 ton mer än han själv) som flyyyyyger förbi honom som en obarmhärtig, vild tornado. Linus blir helförbannad (med all rätt) och rusar, vilt bjäbbande efter Pingu-tornadon, som i sin tur har full koll på läget, han har allt i sin tass. Han bara glänser och rusar runt - vilt och överlägset fnissande (om han hade varit en mänsklig bully).
Haha! Livet är stenkul!!!
Om jag lägger mig i - vilket jag så gott som alltid givetvis gör - och ryter och skäller på Pingu, så... skäller han bara tillbaka, i en blandning av att svara upp; "Du får inte skälla på mig, du inte!" och "Nä... nu är matte läskig... och anfall är bästa försvaret... tror jag..." samtidigt som han tycker det är skitskoj att han även har fått igång matte; "Haha! Du kan inte ta mig! Hihi!". *suck* Det har bara hänt en endaste gång, som han stannat upp och sett ut som han har tagit åt sig. Nej, förresten; han såg mest bara rädd ut: "Matte har blivit ett monster som morrar åt mig. *gulp* Men... jag förstår inte varför... *hjälp*"
Jag vägrar att avslöja för Pingu att han är tusen gånger snabbare och vigare än vad jag är. Därför står jag still och visar mitt missnöje - och det bryr inte Pingu sig om det minsta. Han bara far runt, runt, runt på gårdsplanen (där detta oftast utspelar sig).
Om jag försöker med list genskjuta honom - så hittar han bara nya vägar, över snövallar och allt - och han bevisar bara ännu mer hur mycket snabbare och vigare han är än sin extremt låååååångsamma samt klumpiga matte.
Om jag dänger nåt hårt i backen samtidigt som jag ryter till, så lugnar han ned sig - men oftast så tar han strax efter upp sin retsamma lek igen.
I´m the king...
Hundar lever i nuet. I verkliga nuet - ofta på sekunden. Därför så började jag att efter mitt första arga tillrop när han lekattackerade Linus - och då Pingu faktiskt ju "stannade upp" för en typ mikrosekund - att lite överdrivet berömma honom, och inbjuda honom att komma till mig istället. Pingu kom då av sig. Visserligen tog han ofta även då upp hans vidriga "du kan inte ta mig"-tafattlek med Linus, men... lika ofta så avstod han det; antingen hängde han istället med mig och kollade vad jag gjorde (ofta bjöd jag på lite kort lek, i alla fall alternativ till hans dumma "bully-Linuslek) eller så intresserade han sig för dofter och annat. Jag funderade och tänkte att detta kan måhända funka, eftersom ju hundar lever i nuet; det gäller att fånga de små sekunderna när jycken gör som man vill (han stannade upp för en sekund i sin fula lekattacklek). Pingus lekattacker av Linus tycktes faktiskt att bli färre.
På jaktlydnadskursen tog jag upp Pingus fula tilltag mot lilla Linus. Kursledaren (som annars har mycket lika åsikter som jag om hundträning) tyckte att jag skulle visa var skåpet ska stå, att jag skulle fortsätta som jag först hade gjort (argt och bestämt skälla ut honom) men inte sluta förrän han tydligt och klart visar undergivenhet - om det nu skulle ta fem minuter. "Annars så vinner ju han!", förtydligade hon. "Okej..", svarade jag, "... jag kanske ger upp för tidigt. Jag ska prova." (Jag fick dock inte tillfälle, eller rättare sagt så avstod jag att berätta om min senaste, den lite mer avledande metoden; hade ingen lust att sätta igång en diskussion, dumt nog)
Haha! Nästa gång som Pingu satte igång eländet så testade jag. *suck* Det kändes som om jag typ longerade Pingu som en häst runt min gårdsplan - förstås utan lina. Han rusade vilt runt, runt, runt. Runt bakom bilen, upp på snövallarna, runt, runt, runt - i stora, fina cirklar. Om - och då säger jag om - han stod någerlunda still, så bjäbbade han vilt mot mig: "Du får inte skälla på mig! Du är dum! Kom inte i närheten av mig, du dumma, läskiga... dumma!"
... of everything!!
Hur som helst så tyckte jag inte att den här "du måste vinna över honom"-metoden funkade. Dels för att jag tycker det känns så fel när min egen hund inte vill/törs vara nära mig (med hans upproriska bjäbbande visade han ju att han ville bibehålla avståndet oss emellan). Dels också för att Pingu började åter allt oftare sätta igång dessa dumma attackera Linus-lekar.
Varför funkade det inte?
Ja, jag vet inte. Kanske för att inte jag - Pingus matte - inte behärskar den? Kanske för att Pingu inte är hund nog att ta till sig den? Kanske för att Pingu är en olydig och bortskämd byracka, som alltid har fått som han har velat? Det sistnämnda stämmer inte - det vet jag. Fast ibland så fick jag känslan av att kursledaren trodde att så var fallet, men jag kanske bara inbillar mig det. Hur som helst så har jag - efter flera försök - slutat att förgrymmat förfölja honom när han har påbörjat dessa dumma lekattacker mot Linus. Om jag ser att det är på gång, så förmanar jag honom med ett mycket bestämt "Försiktigt!!" - och ofta så rusar han då istället förbi. Om jag har missat "lekattacksintron", så utbrister jag ett väldigt argsint "Lägg av! Sluta!" när det i och för sig redan är försent, men.. då han för en mikrosekund ser upp på mig - eller så tar han sats för nästa lekattack - så ger jag honom ett snabbt beröm: "Bra! Vad duktig du är!" (alltså att han - faktiskt - har lagt av, slutat att lekattackera) och så ger jag honom ett alternativt beteende (komma till mig och få en klapp, rusa efter en kastad pinne etc). Det funkar oftast.
När det inte fungerar, utan han börjar - direkt - att "käfta emot" (vilt voffa mot mig, då kan jag ju givetvis inte berömma att han - faktiskt - har slutat trakassera Linus), då så tar jag bara lugnt, typ ignorerar hans uppnosigt bjäbbande, och säger lite lugnt förlöjligande: "Äh, fåntratt! Sluta med det där - och kom hit till mig istället!" - och jycken har hittills lugnat ned sig direkt och kommit lugnt och stilla till mig. Ja, ja.. sådan matte sådan hund.
I´m the master....
Sedan så har vi då Linus, som oftast inte typ hjälper till och stöder min "plan" (vilket jag i och för sig förstår att han inte gör, dumsnuten), utan han - med största allvar - attackerar tillbaka mot Pingu, som i sin tur då tycker att han har åter lyckats få igång tråkpellen. Jippee! Så the story continues, typ.
Tillbaka till Pingu v/s Wilbur...
Det tycktes att deras osämja hade lugnat ned sig. Men tji fick jag! För några dagar sedan så blossade den åter upp. Plötsligt en dag så var slagsmålet igång (läs: slyngel försöker visa var skåpet ska stå med liten, ynklig pudelpensionär) när de hade varit ifrån varandra under dagen. Det är förresten inga större problem att sära på dom, och ingen har fått några skador att tala om (Wilbur har fått nån enstaka liten ytlig rispa). Att missöden kan hända en gång, sånt är livet, men när det var samma sak nästa dag vid samma situation, så är det en vana - så där direkt.
Så nästföljande dag - när de möttes efter det varit ifrån varandra - så var det typ "ögon i nacken"-läget påslaget hos både mig och min brorsa (pudlarna har varit hos honom under dagen). Vi visade bestämt tillrätta om någon stelnade och mopsade upp sig - och lugnt och trevligt beröm när de uppför sig som sig bör. Det har hitintills inte blivit fler slagsmålmissöden.
.... in the house! Eh? Eller..? Vad säger du, matte?
Däremot så har slyngel-Pingu börjat med att mota bort eller ställa sig i vägen så att Spirou eller Wilbur inte kommer fram till det de nu vill komma fram till, ex fåtöljen, soffan eller dit de nu vill ta sig ute på tomten. Pingu är verkligen en riktig bully! Men.. sånt godkänner inte jag i min lilla flock; Pingu får då allt en tillrättavisning - och Spirre eller Wilbur får ta plats där de vill.
Jag vill slutligen förtydliga att jag och Pingu lärde oss mycket på kursen som nämns här ovanför. Den var mycket nyttig för oss båda. Även om man är oense om en eller några saker, så kan man faktiskt vara mycket ense om det mesta.