För det första; jag kunde På spårets "Vem där" på första ledtråden. Det ni!
För det andra; jag har ingen aning om varför denna "Oj"-rubrik.
För det tredje; jag har inte en aning om vad jag ska skriva om här, och varför jag just nu började med att försöka hitt´ på nåt.
Gromit kom precis och trängde sig upp mellan mig och datorn. Han tycker att det är "Gromit-behöver-mys-och-gos-stund". Så därför en liten paus....
Okej, så var det avklarat. Nu har Grompan gått bort och lagt sig vid ytterdörr´n. Wilbur ligger bredvid mig här i soffan... *tittar efter* Han blundar. Spirou ligger i snurrfåtöljen som en liten kanelbulle. Han blundar också. Nu blundar jag. *blundar* Och det går ju bra, inte behöver man kolla på skärmen vad man skriver, eller hur? *tittar efter* Tja, tydligen inte. Ifrågasätter dock kommatecknet mellan "bra" och "inte".
Nä, det här verkar bli det absolut tristaste dagboksinlägget på år och dar. Snart trycker jag på delete-knappen... Tar bort alltihopa...
Vänta lite... det kommer kanske mer... eller kommer det verkligen göra det?!!! En liten paus... tror jag... *spänningen stiger*
Gromit på jobbet. Här bakom disken...
Det blev ett litet "mellanting", typ. Jag hittade ett litet kort kåseri, som jag tydligen skrev för nån vecka sedan. Det blir inklistrat nedan. Håll tillgodo!
Det skrivna ordets makt
Ja, man blir förvånad - i alla fall jag - över vilken makt det skrivna ordet har.
Som ni kanske vet så jobbar jag i en butik i ett innecentrum. Grannbutiken kan ibland - inte ofta, men ibland - missa öppningstiden. Då händer det - ibland - att grannbutikens kunder kommer in till vår affär och undrar över situationen. Följande dialog - som nu får utgöra ett exempel - utspelade sig för någon dag sedan:
- Brukar xxxx öppna 9.30?
- Ja, det brukar han. Fast det händer ibland att han missar tåget. Så vitt jag förstår så åker han kommunalt.
- Men det står ju 9.30 - 18.00 på dörren!!
- Eh..? Ja... men om han missar tåget... så... spelar det liksom inte någon större roll vad som står på dörren...
- Nä, det förstås... Jag väntar väl nån minut till.
- Hm.. Om det nu är så att han har missat tåget, jag vet ju alltså inte, så kommer han knappast innan tåget kommer....
- Nä, det förstås.
Förr i tiden så hade vi provlyssning i vår CD-butik. Vi som arbetar där hanterade jobbet med att plocka fram och eventuellt även placera tillbaka CD:n till ordningen, där CD:na förvaras i de olika hurtsarna. Men under julruschen, mellan Lucia och Trettonhelgen, så hann vi liksom inte med detta extra arbete. Med andra ord, så var provlyssning-servicen då avstängd, vilket de allra flesta hade förståelse för.
Men innan vi kom på den lysande idén att sätta upp en "Provlyssningen avstängd under julruschen"-skylt, så hände det dock ibland att det blev en helt onödig diskussion mellan oss och ett fåtal kunder som prompt ville provlyssna - och även tränga sig före kön (där de betalande kunderna står snällt och väntar på sin tur att få inhandla sina varor) för de skulle ju "bara provlyssna" *suck*. Dessa - fåtal - kunder liksom litade inte på oss, när vi berättade att provlyssningen var avstängd, att vi verkligen kan våra egna "regler" eller vilken anledningen det nu kunde vara att de protesteade så vilt?
Men efter det att skylten blev uppsatt, så kunde vi bara peka mot den och säga "Tyvärr!", och alla kunder accepterade - utan tvekan! I alla fall till 99,9 procents säkerhet.
I vår butik så uttnyttjar vi inte plomberingens "magiska touch" (eller vad nu en simpel tejpbit och lite plast kan åstadkomma. Se även kåseriet "Dumhet - dagens intelligens"). Om någon nu vill byta sin inköpta CD, så kollar vi hur den ser ut samtidigt som vi samtalar med kunden (som ju är en helt vanlig människa - precis som vi. Den enda skillnaden är att vi står på varsin sida om disken), och i första hand, så litar vi på honom/henne.
Det hände dock ofta när folk ville inhandla en CD som skulle bli en present, att de inte litade på oss när vi sa att vi inte använder någon plombering. De flesta var ganska skeptiska när vi vänligt förklarade att det inte behövs någon liten tejpbit runt CD-konvolutet - tills vi kom på den "lysande idén" att sätta upp en skylt om våra bytesrutiner. Numera när vi samtidigt som vi muntligt förklararar även hänvisar till skylten, så accepteras - utan tvekan - våra kanske lite okonventionella rutiner.
Ett annat exempel på "det skrivna ordets makt":
Det händer lite då och då att kunder inte litar på den information de får av oss muntligen om CD:s eller DVD:s utgivningsdatum etc. De protesterar vilt. Men när vi vidhåller informationen efter att vi har "rådfrågat" datorn, så accepterar kunden med ett litet förvånat: "Jaha, där ser man. Jag som trodde att... Okej, tack!", och de går nöjda samt upplysta hemåt.
Nu har jag aldrig gjort det, men ibland har jag god lust att bara knappa in precis vadsomhelst i datorn när jag "rådfrågar" den. Jag menar, kunden har ju ingen aning om vad jag egentligen skrev på tangentbordet, men det spelar ingen roll för det - eventuellt - skrivna ordet har även det en otrolig makt!
... och här på disken.
Hm..? Funderar fortfarande på "Oj!"-rubriken... Ni får själva tolka den som ni själva vill. Om det nu finns nåt sätt att tolka den på? Vad kan det finnas för djup tanke bakom den, tro? Eller kan det bara vara så simpelt att jag inte kan hitt´ på nå´ bättre? Vadå ´ra! Vad är det för fel på ett "Oj!"?!!