... så att man åtminstone inte fick minus i protokollet. :)
Om vi börjar historien från början..
Vaknar kvart över sex med hjälp av klockradiotjut och att Linus vill gå ut. Åker hemifrån 20 minuter efter planerad tid (som var halv åtta)*. Det kändes liiite avigt att först åka åt fel håll, men jag skulle ju dumpa Wilbur och Linus hemma hos brorsan. När det var gjort, så byter jag till min upp-peppningsCD i bilstereon, och alldeles strax så ljuder Fleetwood Macs Tusk från högtalarna - mycket högt. Jag känner hur ett stort fånigt leende sakta men säkert växa fram över hela mitt ansikte. Äntligen är vi på väg mot tävling!! :) Även en melankoli-känsla smyger där; Gromits ande vilar över mitt huvud. (Näe, tror du inte att hon lyckas klämma in sånt också, mitt i tävlingsrapporteringen *suck* ;) ) Tänk ändå att idag är dagen här - Pingus tävlingsdebut! :)
Spirou och Pingu vid vår lilla lägerplats.
Jag tyckte dock att Pingu var... låt oss säga... liiite jobbig där på tävlingsplatsen. När jag blev burdust dragen av en slyngelhund - hit och dit - som inte lystrar till namnet Pingu, som han egentligen borde göra, så tänkte jag ironiskt: "Ja, det här ser ju snyggt ut!" Och då refererade jag till min fina *harkl* kontakt med jycken, och mina försök till att se cool ut - trots vitnande knogar som håller krampartat i kopplet, och att man har en mycket avslöjande vinglig gång, eftersom man blir hänslynslöst kastad åt alla håll och kanter av slyngelodågan.
Jag binder upp de båda vid vårt läger. Och då *ruskar uppgivet på huvudet* så ska det vara brottningsmatch helt plötsligt. Annars så brukar de så gott som aldrig brottas, men bara för att det knappast är så lämpligt här mitt på tävlingsplatsen, så... *suck*
Knappast heller lämpligt inne i hundburen...
... eller när man är kopplad - i ganska korta koppel.
Jag ska inte vara orättvis.. Pingu satt faktiskt still ibland och spanade...
... och spanade runt på alla hundar och människor.
Men... det hände faktiskt... ja, se själva! Jycken ser på mig!!! (ursäkta den sneda bilden, men jag bara måååste visa att jycken kollar in mig. Vi har en kontakt för ett litet ögonblick.)
Måste visa igen!! Detta är samma bild som ovan, men jag har "cropat" Pingu... Se!!! Han ser på mig!!!! ;)
Pingu hade startnummer sex. Jag hann precis rasta av jycken, morgonpigg och i god tid som jag är. *harkl* Det är ju alltid lite intressant att starta ny hund. Jag lärde mig under detta debut-rallylopp tre** saker om Pingu:
1. Han blir ganska intresserad av när andra leker/belönar med pipleksaker. För en kort sekund retade jag mig på pipet, men vadå? Jag måste lära och träna min hund att fixa denna störning. Tycker i alla fall jag, så den dumma tanken slängde jag kvickt iväg.
2. Pingu blir störd och lite orolig när Spirou skäller uppfordrande borta i hundburen. Jag hade ju glömt (träningsovan som man är) att lägga en filt över buren, så Spirou såg oss, och försökte voffa tillbaka oss: "Ni glömde ju mig!!!"
3. Pingu blir väldans nyfiken och intresserad när nån han känner - i detta fall Hjördis och Louise - om de står vid ringside. Pingu vädrade, och vädrade bort mot dom, när han egentligen skulle köra rallymomentet "spiral" och så några fler skyltar. Men det är bara att jobba på det: jag tycker att hundskrället ska klara av den störningen, så det är bara att fixa. Tycker inte att man ska behöva gömma sig och ha sig, för att jycken ska klara av att koncentrera sig på det han nu ska koncentrera sig på.
4. Den här vet jag redan sen förut, men det blev så tydligt idag; Pingu lever verkligen i nuet. Ena tiondelssekunden är han på ett "spår", för att strax bryta det (på min uppmaning) men direkt "fastna" på ett annat "spår", för att bryta det (på min uppmaning), men då fastna nån annanstans osv... Det gäller att vara med i svängarna! Han är sååå ivrig, och kan inte hålla koncentrationen så länge (läs: inte längre än en tusendels av en sekund)... än.
Det blev mååååånga sträckta koppel och mååååånga nos i protokollet. Den ena enminuspoängen (och några 3-poängare plus ett stycke 10p) efter den andra.... och till slut blev det bara 30 poäng kvar - av 100!! *skrattar*
Jag blev ändå positivt förvånad över Pingu; det gick över förväntan - vi kom ju i mål. "Haha! Vi har gjort det!!", tänkte jag glatt när vi klev över mållinjen. Pingu har tävlingsdebuterat!!! :)
Louise fotade, så kanske det kommer hit nån bild, så ni får se bildbevis (finns nu i nästa dagboksinlägg). Så länge så tar vi en gammal...
Är det nån som ser nåt sträckt koppel? Nä. :)
Sen så var det så typiskt! Att det alltid ska krocka. Ungefär samtidigt som Hjördis skulle köra sitt lopp, så var det banvandring i fortsättningsklassen (där Spirou skulle debutera) och strax därefter start. Jag ville ju se Hjördis!! Nu så fick jag bara se början, sen vågade jag inte stanna längre, måste värma upp Spirre.
Det var synd att marken var så lerig och dyngblöt. Något som Hjördis inte gillade, vilket är mycket förståeligt. Jag skulle inte heller vilja sätta min torra rumpa i det blöta. Trots att Hjördis bana var betydligt svårare än Pingus, så lyckades hon få till bättre poäng. Om jag minns rätt: 66 poäng - fyra poäng från kvalificerande 70p. Bra jobbat, tjejer!!
Ska man ligga ned, så ska det vara i en varm, skön säng. Så det så!!
Och så har vi Spirres lopp... *fnys* Inför loppet var jag entuastisk och glad; det skulle ju gå så bra, så! Det var bra skyltar i början: snurr och hopp över hinder. Fin-fint!! Snurr är ju en av Spirous gamla specialitéer, och hopp över hinder är han ju van med (fd agilityjycke) även om han egentligen inte är överförtjust i det.
I och med att det var vår debut i fortsättningsklassen (där hunden är lös) så kände jag mig lite osäker (hur gör jag med kopplet? När tar jag av det? Får det plats i fickan? etc). Måhända att mina funderingar smittade av sig på Spirre.
Hur som helst så blev jag helt överumplad när jycken - i sina mått mätt - "rusar" in på planen (jag fick lov att hejda honom). Sedan så missar han totalt snurren (jag blev då lite villrådig) och som pricken över i:et så "suger" han på hopphindret (det var jag inte alls beredd på, trodde han skulle vara i alla fall lite tveksam), så vi kommer tokigt inför nästa skylt, som jag aldrig har utfört under rallyn (egentligen en simpel lydnadsvänsterhalt); Spirou fattar nada! Jag fattar nada! Spirou vädrar bort mot grannbanan och ringbanden. Jag begriper ingenting! Vi snurrar runt, runt några gånger.. *ruskar på huvudet åt strulet*
Sen tar jag mig själv i kragen, och börjar kämpa och jobba. Vid "Sitt, höger helt om" (som vi aldrig har utfört under rallymanér. Nä, inte den heller. *vissel*), så fattar inte Spirou vad jag vill, han sätter sig typ en "halvmil" från mig - supersnett, nästan framför mig. Sen jobbar, och jobbar jag. Nu är Spirou som han brukar, det vill säga småseg, men han gör i alla fall det jag vill (1-2-3 steg, förare bakåt gick hur bra som helst, alltid något), men jag blir konfunderad när han plötsligt inte "kan" köra ingång bakom mig, vilket ju är den ingången (den gamla klassiska) som han ju kör vid lydnadsinkallning; det är ju vår rallylydnadsparadnummer, ju! Okej, vårt före detta paradnummer.
Som grädden på moset, så avslutar vi med att jag klantar mig; glömmer ett sitt i "sitt vid sidan, sitt framför, gå runt, sitt vid sidan". Klantigt!!
Jag måste erkänna att jag blev besviken. Men samtidigt så upprepar jag inom mig: "Men hallå! Vad trodde du?! Klantfia!" Det funkar inte att prestera om man inte tränar ordentligt. Allra helst nu när jag misstänker att jycken börjar höra dåligt. Jo! Apropå det!! "Sitt, stå, gå runt" funkade mycket godkänt. Vilket var jätte-kul!! :) Det är bland annat när vi har tränat det, som jag började misstänka att han inte hör så bra längre. Efter att jag har lagt in ett nytt litet - förberedande - handtecken så har "stået" funkat bättre; han vet vad som komma skall.
Vad blev det för poäng, då? Jo.... ett litet försynt litet 44 poäng skrapade vi ihop, Spirre och jag. För ynkligt!!
Nä! Revansch!!!
Sedan blev det en låååååååååååååååååååång väääääääääääääääntan till prisutdelningen (och tillhörande protokollutlämning). Tur att det var fint väder. Under väntetiden så lekte jag bland annat paparazzi...
Vad sägs om den här lilla krabaten?
Är man söt, eller?
Egentligen är dessa jyckar inte nån av mina favvoraser***...
...men kolla!! Så nedrans söt!
Den här liraren såg lika uttråkad ut som jag.
Men hallå! Apropå söt!
Kan man va så här liten?!
Rallylydnadsskyltarna är ju för sjutton högre än jycken!!
Nästan i alla fall. Det är inte många centimeters skillnad.
Vilken söt och duktig liten tax. Gillar skarpt!
Vit herdehund är inte så tokiga heller...
... eller hur? Och vilken fin kontakt! Pingu!! Look and learn!!!
Medan jag satt där och halvslöade, så ser jag en bekant jycke!
Mr Fjanto, himself. Undrar hur det gick för dom i mästarklassen?
Ja, ja... Men den här är ändå finast av dom alla. Min Spirre-Spirou! ♥
Det är revanschdags nästa helg. Då, ni!! :)
PS. Är dock glatt överraskad att Pingu faktiskt kunde ligga still och vila i stängd hundbur, trots att vi inte har tränat detta. Inga riktigt egentliga försök att forcera burtyget. Droppade godbitar längst in i buren.
Det var kul att höra Pingus domare småskratta åt mitt kämpande. "Bra kämpat med glad och go´matte!", stod det i domarkommentaren. I Spirous dito står det: "Kändes lite segt. Matte kämpar tappert" Ja, jag var ändå tapper - i villervallan. Revansch!!
Det gick även bra att transportera sig själv, välpackad pirra samt två bångstyriga hundar bort till bilen. Visserligen var de lite trötta då, men... ändå. DS.
* Var inte hemma förrän kl. 18.45 efter att ha fixat på jobbet, gått ut med Wilbur och Linus samt handlat på ICA och McDriven. Home Sweet Home!!
** Ja, det är fyra (4) saker! ;) Precis som en viss ansvarsfull - och matte(!)kunnig - hundägare så fint påpekar här nedanför i kommentarfältet. (La ju till en fjärde punkt, men glömde att jag hade skrivit tre inledningsvis, klantmajan som man är)
*** Ett förtydligande: Jag gillar långpälsade jyckar, vilket denna jycke inte har.