Jaha, nu är jag här, redo för att göra min plikt som hemside-ägare och tillika författare/redaktör. (Eh..?)Vad har hänt sen sist?
Jo, ett barn har fötts. Klockan 04.26, en vanlig kall februari-morgon. Ja, ja... vem bryr sig? Samma år och månad som detta barns morfar föddes, så föddes min ena bror. Inte sjutton skjöt de en massa salutsalvor för brorsan inte! Som de gjorde för den andra ungen. Personligen tycker jag att brorsan är viktigare och bättre än den andra som de saluterade högljutt för. Fast å andra sidan så har nog "den andra ungen" fler "vänner och bekanta" än vad min familj har. ;)
En tidig pausbild (för att lätta upp all text). Bilden är tagen från dagens promenad. Gromit och Wilbur upptäckte denna godissten samtidigt. Spirou hängde gärna på.
Har det hänt nåt annat, då?
Jo, jag skjutsade äntligen Spirou till farbror doktorn i torsdags. Kommer ni ihåg att Spirre var halt och vinglig i bakvagnen förut i december nångång. De tog en massa prover och böjde och bände på honom. Borrelia-provet som de tog "hände det nåt med", så det inte blev nåt provsvar, och därför så hade Spirou det tillgodo, liksom.
Nu i förra veckan så började Spirou att visa liknande symptom igen. Han sackade efter på promenad, låg kvar i soffan fast alla vi andra var påklädda och "utgådda". Jag fick bildligt talat dra med honom ut. Så det var helt klart dags för ett återbesök hos veterinären, där vi nu utnyttjade vårt borreliaprov-tillgodohavande. Åter igen så böjdes det, klämdes och bändes det på stackars Spirou.
Spirou gillar inte att gå till farbror doktorn! Jag kan dock inte hjälpa att jag tycker han är så söt (Spirre alltså, inte veterinären) där han sitter intill mig och darrar av rädsla samt ser ängsligt runt omkring sig. Jag vill så gärna krama om honom, men istället försöker jag liva upp det hela. Först vägrade han - har inte tid med sådana dumheter, visade Spirou något irriterat - men efter en stund fick jag honom att självmant bjuda på lite konster och trix. Duktig vovve!
Senast på onsdag kommer borrelia-provsvaret. De andra proverna (lever och nåt annat) var utmärkta, sa veterinären redan på plats. Han sa att Spirou har artros-besvär, typ. Han (Spirou, alltså) fyller ju faktiskt tio år i maj, så det är inte så konstigt. Så nu går han på smärlindrande plus Seraquin - precis som sin morbror gjorde. Förresten så har Spirou mer och mer börjat likna gamle Keaton. Jag gillar det. ♥
Hur som helst så har Spirou idag varit som sig själv igen. På dagens längre promenad, så sackade han inte efter något alls. Jag tror att pillren har börjat verka.
Jag har också nu äntligen tagit mig själv i kragen och badat honom. Han har ju gått alldeles för länge med en sån där svampinfektion i tassarna, typ. Så nu har han fått bada i special-schampo som ska verka i tio minuter. Låååånga tiiiiiooooooo miiiiiiinuuuuuter. Två bad i veckan ska det vara. Två bad är gjorda (i måndags och i fredags, det senaste bara tassarna och andra utsatta delar). Det nästa blir på tisdag eller onsdag. Både Spirou och jag ser mycket fram emot det. Eller inte, kanske.
Spirou och jag står och väntar på att tio minutar ska gå. Jag sjunger "Tio minuter"-sången. Spirou lyssnar noga. Jag är ganska säker på att han inte njöt av mattes skönsång. Fast fin i kanten som Spirre är, så visade han inte sin motbjudan mot mattes försök till uppsluppen badunderhållning.
Gromit ligger utanför badrumsdörren och iakttar badspektaklet.
Igår var en "Jag-hatar-allt-och-alla"-dag. Med andra ord var jag på ett hiskeligt dåligt humör. (Nu är det säkert en å annan som tänker: "Som vanligt, alltså!") Hundarna höll sig på behörigt avstånd. På sen eftermiddag var det agilityinstruktörsmöte. Under mötet lyckades jag hålla tillbaka mitt "jag-hatar-allt-och-alla"-humör. Hoppas jag i alla fall!!
Jag hade alla tre hundarna med mig på mötet. De skötte sig exemplariskt, tycker jag. Jag blir alltid lika förvånad när mina byrackor uppför sig. Hihi! Jag hade ju även med mig dom på ÖBK:s årsmöte. *harkl* Två av mina hundar skötte sig då. Den tredje... en viss trettonårig dum pudel... han gnydde och gnällde och småmuttrade och småmorrade och pep i en timmes tid. Den sista halvimmen la han sig äntligen ned - och var tyst. Jag vet inte hur många gånger under den första timmen, som jag var på väg att strypa min dumpudel... lååångsamt. Att man kan bli sååå irriterad på jycken!! Grrrrr!!
Wilbur själv, han var nog lika irriterad han. "Tror dom att jag tänker lägga mig ned på golvet? Som en hund?!!!! Aldrig!!", muttrade han surt. Nä, pudel som han är, modell mellan, så ska han -.och då menar jag ska - han ha en mjuk, varm och fluffig filt eller kudde att vila sin krulliga kropp på. Det märkliga är dock att golvet dög igår på instruktörsmötet.
En bild från dagens promenad. Gromit och Wilbur uppe på en liten godissten, så liten så att de knappt fick plats.
Egen kuppe! Eller rättare sagt godissten.
Gromit som satt fast i flexikopplet hade större svängrum än de andra två.
För någon dag sedan så surfade jag runt på nätet för att lite nyfiket kolla upp Fortekor som är det senaste pillret som jag stoppar in i Gromit. Det är för njurarna hans. Det är blodtrycksänkande, och som jag uppfattar det så är det för att underlätta njurarnas jobb, på nåt vis. Matten med koll, det är jag det! Inte!
I alla fall så råkar jag komma in på nåt forum av nåt slag, där en hundägare nämner att dennes hund - som har blivit ormbiten - går just på Fortekor. En veterinär svarar på hundägarens fråga och förklarar att levern är bra på att självläka (typ) men att njurarna inte alls har någon självläkande förmåga, och att man här i Sverige inte transplanterar njurar på hundar. Helt kallt förklarar hon att nu kommer det bara gå utför för frågeställarens hund... När jag läste detta så ångrade jag lite att jag nyss hade läst det. Om ni fattar vad jag menar...
När Spirou och jag var hos veterinären, så nämnde jag lite om Gromit (han satt nämligen utanför i bilen och ylskällde olyckligt vilket hördes vida omkring eftersom både bilfönster och mottagnings-rumsfönster var öppna). Veterinären (som hade skickat remiss till Gromits nuvarande veterinär) frågade hur det går med Gromit, och när jag berättade om att njurarna krånglade, så suckade han lite nedstämt: "Man får ta vara av de dagar man har...".
Okej... Grompan är ju hur pigg som helst. Visst, han går fortfarande på dunderkortisonkur eftersom hans värden blir värre när man försöker trappa ned. Men det känns så overkligt att han är så att säga illa därann. Den trettonde mars är det åter tid för provtagning. Så the story continues.
Grompan visar stolt upp att han har hittat ett till elskåp! (detta är inte samma elskåp som nämns i texten här nedanför, utan ett annat)
.
Jo, de där flexikopplen kan vara lite knepiga, som ni mycket väl vet. Strax efter jag tog bilden (nedanför) på Wilbur som stolt bär en egenhittad pinne, så råkade jag tappa dosan. Med ett dunk så föll den mitt på Wilburs huvud (!) sedan "jagade" dosan efter Gromit, som lite förvånat vänder sig om mot den. Men varken Gromit eller Wilbur blev rädda. Glatt berömmer jag dom, och sedan kallar jag lugnt in Gromit, som kommer med flexidosan på släp. Den allra första gången jag råkade tappa dosan, så var jag mycket noga med att berömma och att glatt godisbelöna att jycken stannar på mitt kommando - trots "jagande" dosa. Jagande flexikoppeldosa associeras med stanna/godis.
Anledningen varför jag denna gång tappade flexikoppeldosan var för att precis samtidigt som jag byter grepp, så gör Gromit plötsligt en framåtrusning mot ett elskåp.Vilket jag inte riktigt var beredd på. Ibland är det skönt att ha lite tröga jyckar. Varken Gromit eller Wilbur brydde sig nämvärt av att bli halvt nedslagen och knockad eller att bli efterhängset jagad av skrammlande elak flexikoppeldosa..
Lycklig Wilbur med egenhittad pinne. Lite lustigt att den minst "apportframavlade" jycken av mina hundar är den som ofta går omkring med egenhittade pinnar.
Ni kanske ser hur isig vägen är. Det är typ blankis överallt här i Stava. Det går inte att ta sig någonvart utan rejäla dojjor på fötterna. Tur att man har sina Icebug-kängor!
Haha! Jo, strax efter "flexikoppel"-incidenten, så råkar Wilbur tappa sin egenhittade pinne mitt framför mina fötter precis samtidigt som Gromit åter igen envist rusar bort mot sitt egenhitade "godis-elskåp". Spirou går snett bakom mig. Wilbur råkar missa när han ska ta tag i sin pinne på den isiga vägen. För att jag inte skulle bli dragen av framrusande Gromit, vilket skulle ge följden att jag trampar på Wilbur som försöker få fatt i sin pinne mitt framför mina fötter, så trycker jag bestämt ned min Icebugklädda vänstra fot ordentligt ned i isen. Stålpiggarna höll min fot i ett stadigt grepp så att jag inte hasade över stackars lilla Wilbur.
><
Efter instruktörsmötet i lördags så åkte jyckarna och jag snabbt ned till jobbet för att fixa en grej. Mina såkallade kära kollegor hade klantat sig och återigen (Grrrrr) glömt saker och ting, så att jag fick gå och hämta i den andra butiken. Efter jag hade låst dörren och vänder mig om för att gå tillbaka, så sitter dessa två varelser och spanar efter mig...
Ganska söta är dom
Spirou och Gromit undrar varför matte är där och varför dom inte är där matte är? Wilbur står nu antagligen redan vid bakdörren och väntar otåligt.
Tre hundar på en sten.
I morse så funderade jag på om jag skulle kanske ta undan el-ljusstaken och julhyacinten som man numera mer kan kalla för en "ex-julhyacint", men julpingvinen som står intill ser fortfarande pigg ut. Detta "råkade" jag nämna på Fb. Rudis matte blev lite nyfiken på min "julpingvin". Så här kommer den...
Måste säga att hyacinten ser mycket mer levande ut på bilden än vad den egentligen är "in real life". Observera att det ligger en klicker och några dammiga prisrosetter bredvid. Tycker det ser lite så där lagom proffsigt ut. ;)
Julpingvinen har jag för övrigt fått av Katta. Hon vet att jag gillar pingviner (Pingu är bäst!) och att jag inte gillar julen, så hon tyckte att då kan ju inte en julpingvin bli fel, liksom. Jag instämmer.
Ser ni den fina tecknade hunden till vänster? Den har Lisis ritat. Hon har även spontant ritat av mina ESS. Den bilden (som jag har lite "små-knyckt") finns på startsidan. Hon hade inget vettigare att göra på jobbet, och då "råkade" det bara bli denna teckning på Spirou, Keaton och Gromit. Tänk om man kunde rita "sådär bara".
Oj, här kom en till pingvin (lite suddig, tyvärr). Denna har jag också fått av Katta. :)
För kännedom: El-ljusstake plus mycket vissen julhyacint står fortfarande kvar framme. Har inte funderat klart än...