Jag vill åter igen tacka för alla snälla, fina och tröstande ord. Tack för att ni orkar bry er. Det finns säkert en å annan som läser här, men inte har ork eller lust att visa sina tankar, och det är helt okej med mig - självklart. Sen finns det förstås de som inte bryr sig - och även det är helt okej med mig! ;)
Måste faktiskt säga att jag känner mig oväntat bra. Visst tänker jag på Keaton hela tiden - konstigt vore väl annars. Och jag vill tänka på honom. Jag vill se foton på honom, och studera varje liten detalj - för att minnas. Jag vet inte om jag riktigt törs berätta... men innan han dog, så klippte jag några pälstofsar från honom, (det kändes lite makabert när jag gjorde det). Nu när jag råkar gå förbi där dom ligger, så stannar jag upp för att klappa på dom lite grann. Eh..? Börjar jag bli tokig, eller? Eller vadå börjar..? Knäpp är vad jag är!
Jag antar att eftersom jag nu så gott som hela förra året har bearbetat detta, så känns det inte så där hiskelikt hemskt att min älskade Keaton-Skiton inte längre är där bredvid. Vetskapen om att han har haft ett bra och långt liv är det som ger en tröst. Om man nu ska jämföra, så kändes det sååå mycket värre när Buster dog. Allt var ju så fel och sorgligt - han blev ju bara lite drygt ett år. Han hade ju hela livet framför sig, men... nej... När det gäller gamle Keaton, så hade "bara" livet sin (ofrånkomliga) gång.
Vad säger Wilbur, Spirou och Gromit, då? Jo, det skulle kunna sammanfattas med en mening: "Vem bryr sig! Keaton..? Vad är det?"
Det finns dock två saker som framför allt Spirou har gjort som man kan fundera på.
1. De första två dagarna på jobbet, så har han på förmiddagen satt sig vid grinden och spanat ut, precis som om han väntade på någon. Så vitt jag minns så brukar han inte sätta sig där vid grinden (om jag inte har gått därifrån, det vill säga). Keaton och Gromit brukar däremot ofta ligga där vid grinden och spana. Skulle Spirou tidigare ha velat sätta sig där, men det har varit "upptaget" av Keaton och Gromit, så han inte kunnat göra det? Eller... är det Keaton han väntar på? Den sista gången han var med Keaton var ju just på jobbet.
Sista dan på jobbet.
2. Både Spirou och Gromit har nu visat stort intresse av mina jeans när jag klätt på mig. Spirou både i måndags och tisdags morse, samt Gromit idag. De nosade på jeansen ingående med viftande svansar. Jeansen hade jag alltså på mig när Keaton tog farväl. I och för sig behöver det inte vara Keaton-vittringen som intresserar dom, utan det kan även vara djursjukhusdofter, eftersom jag ju låg där på golvet intill Keaton när han somnade in.
Wilbur, han bryr sig inte för fem öre! Wilbur är en tuff pudel; "Att visa känslor är bara för veklingar!", säger han. ;)
Annars så känns den nu decimerade flocken avslappnad. Det är ju en mindre (en som också var lite krasslig) att hålla reda på.
När Baloo gick bort blev det oro i flocken. Baloo var ju den ranghögste av dom. Keaton däremot, trots att han var äldst, så var han nog ranglägst. Han ville inte vara där på toppen, han trivdes bäst för sig själv. Och matte fixade allt som behövdes - mat, vatten, liggplats och lek - Matte kan man lita på.
