Dessa ord utbrast jag i torsdags på jobbet. Ja, vad var det som egentligen hände?
Det var en helt vanlig eftermiddag på jobbet. Just då som "det hände" höll jag på med att leta rätt på en DVD-box. Jag sitter på huk och letar längst ned i vänstra hörnet i det lilla lagerutrymmet bakom kassan. Min kollega står bredvid, och vi talar med varann om var sjutton DVD-boxen kunde vara.
Om ni tittar noga på bilden, så ser ni lagerutrymmet i bakgrunden. Eh...? Eller rättare sagt: inte. Det är till vänster om Harry Potter-huvudet. Min kollega stod precis framför Harry.
Plötsligt hör jag tre saker hända samtidigt bakom min rygg: Nico ropar förskräckt och bestämt till mina hundar. Jag inser att hon har rusat ut till undsättning, och samtidigt hör jag världens slagsmål.
Jag kommer snabbt upp på fötter, och rusar även jag ut, samtidigt som jag utbrister högt: "Vad är det som händer?!!". Jag måste säga att jag hann tänka många hemska tankar dessa få sekunder innan jag insåg vad det var som hände.
Så här stilla och beskedligt brukar de annars sitta bakom grinden.
Hundarna hade smitit utanför grinden, och de slogs så att det slog gnistor till. Råkurret ackompanjerades av ljudet av att mängder med DVD- och spelfodral som rämnade i golvet. Ett och annat CD-fodral gjorde detsamma.
Till höger syns CD-fodral, och mittemot till vänster står DVD-fodral (utanför bild) och till höger om fotografen står de andra konvoluten.
När jag kom fram så hade Nico redan fått tillbaka mina slagskämpar innanför disken. Men den tredje (!) slagskämpen stod kvar utanför! Jag måste säga att jag blev sååå lättad när jag förstod vad som faktiskt hade hänt. Ni kan bara gissa vilka hemska fantasier som hade under dessa få sekunder innan poppat upp i mitt inre.
Men verkligheten var att en man hade gått fram med sin hund (som med andra ord hade trotsat hundförbuds-skylten vid ingången till köpcentrumet. I och för sig ifrågasätter jag varför man inte får ta in hundar, men det är en annan historia) till grinden för att våra hundar skulle "hälsa på varann". *suck*
"Men... det har ju gått bra förut!", säger mannen förvånat. "Men det har det ju inte!!", protesterar jag medan jag plockar upp alla fodral från golvet, och ställer dom i ordning i ställen. Nico hjälper förstås även hon till. Alla hundar är lugna. Spirou och Gromit är dock fortfarande lite undrande och nyfikna på inkräktaren, som står utanför på andra sidan av disken där de inte kan se den. Men de båda håller sig lydigt bakom grinden.
"Det gick ju inget bra då, eller har du skaffat en till hund?", undrar jag medan jag hälsar vänligt på mannens lilla jack russell-kille. "Nej, det är samma hund. Han är ett år nu!", svarar mannen.
"När du var här när han var valp, så var det inga problem, men minns du inte när han sprang över vägen vid Fregatten? Då var han inte så glad över mina jyckar!", fortsätter jag lite envist. "Mmmm!", svarar mannen, "han är lite hopplös!".
Sedan fortsatte vi att prata CD, och det var inget mer med det. Det där med hundarna var enbart en liten incident som händer. Mannen beställde en skiva som ska komma nästa vecka. Hihi! Undrar om han även då kommer ta med sig hunden - och locka fram den till grinden? Eller har han lärt sig till dess, tro?
(Ärligt talat så minns jag att förra gången de var i butiken (när jycken var valp), så tänkte jag att det där kommer nog inte gå så bra i framtiden. Nu kommer jag inte ihåg varför, men nåt var det som sa mig att mannen kommer antagligen få lite problem med sin hund. För övrigt tror jag att hunden måste vara mer än ett år nu, nog närmare två år - minst. Alltså en liten odåga till slyngel. ;))
"Vad försiggår egentligen där ute i butiken?!", undrar Spirou.
Efter att de hade gått, så säger min kollega: "Fast jag inte har hund, så begriper jag att så där kan man ju inte göra! Han lockade ju fram hunden till grinden. Det går ju inte!!". Ja, jag kunde inte mer än att hålla med henne, att det är lite märkligt att en del inte kan - trots att de är hundägare - mer om sina "telningar".
Fast jag själv blev inte det minsta arg eller irriterad. Jag har som vana att hela tiden anta och att förutse att många "don´t have a clue" (ibland undrar jag om inte det är de flesta), och jag försöker - istället för att lämpa över ansvaret på dom - ta mitt eget ansvar och försöker uppfostra mina hundar, så att jag och mina hundar kan vistas därute bland resten av befolkningen. För jag förväntar mig - eftersom jag vistas ute i samhället - att jag och mina hundar kommer någon gång eller ibland eller lite då och då, att stöta på människor som inte har vanligt hundvett eller råkar begå misstag, så att deras hund smiter iväg till oss. Jag vet att misstag kan hända, för jag själv har begått många (i alla fall flera).
Det är trots allt lättare att ändra på sig själv, än att kräva att andra ska ändra på sig. Jag tar ansvaret för mina hundar. Jag tar ansvaret för vad jag gör och känner. Jag tar kommandot för varje situation som mina hundar är involverade i. Jag ser till att det går så smidigt som möjligt, och det kan vara genom att jag schasar iväg en annan hund, eller totalt igonorerar den, eller att jag tar tag i dess halsband, eller att jag ger den godis och beröm. Jag kan även vänligt påpeka till den andre hundägaren (eller personen/barnet/föräldern) att om du gör så, så kommer mina hundar att...
Allt beroende på vad jag anser är bäst - just i den situationen.
Jag blir inte irriterad eller arg. Jag vägrar att skälla ut den andra hundägaren - för detta gagnar vare sig mig eller mina egna hundar. Så självupptagen och egoistisk är jag!
Gromit sover bekvämt (?) i snurrfåtöljen på jobbet. Att vi människor ibland behöver sitta där för att komma åt datorn å jobbets vägnar, bryr han sig inte om det minsta - så självisk är han.