... för Gromit slog till och vann (!) igår. Det har aldrig hänt tidigare. Visserligen var det en liten träningstävling, Sommarcupen, med endast 14 startande i large-klassen. Visserligen var banan min egen konstruktion. Men jag var inte domare åt mig själv, och de andra 13 kunde ju ha likväl ha vunnit istället. Så jag är mycket glad och stolt över min lill-Grompa.
Det är även förvånansvärt att det var just i agilityklassen (som även var gårdagens svåra bana. Vi brukar ha en lätt och en svår på varje Sommarcupstillfälle) som vinsten plötsligt damp ned. Agilityklassen med alla dessa lömskt lockande balanshinder med förtretligt "hala" kontaktfält har alltid varit vår största utmaning.
Av de 14 startande var Gromit den enda som lyckades nolla loppet, men tiden var då inte mycket att skryta med. Där har vi mycket kvar.
I Hoppklassen så placerade vi oss på en blygsam åttondeplats av 15 startande. Gromit lyckades riva ett hinder, och så har vi det här med tiden. Vi är för långsamma. Om vi ska ha någon chans mot de andra snabbtassade jyckarna, så måste vi få till snävare svängar och så förstås speeda upp slalomet.
Gromit. Foto: Louise Medman.
Spirou fick köra igår. Han var riktigt duktig tycker jag. Men jag blev nästan lite besviken när han INTE självmant trasslade in sig i platta tunneln. Han bara sprang.. nja... joggade är väl en mer sanningsenlig beskrivning... igenom alla tunnlar. Det kanske var för svalt igår kväll för att han skulle utöva sin berömda tunnelrullning. Han brukar ju framför allt göra det när det är varmt ute, vilket ju är märkligt för det borde ju vara ännu varmare inne i tunnlarna. Spirou diskade sig i bägge loppen, men jag tyckte han var duktig i alla fall.
Spirre gjorde inga egenhändiga tunnelintrasslingar igår.
Wilbur fick till sin förtret sitta på avbytarbänken. Visserligen är Sommarcupen bara en träningstävling, men att hunden ska få köra med hoppbommarna liggande på marken är nog lite väl överdrivet.
Hur som helst så blev jag mäkta förvånad när jag fick reda på att Gromit och jag hade vunnit. Jag har aldrig vunnit nåt förut. Fast... vänta nu... Undrar inte om Wilbur vann ett Sommarcupslopp för något år sedan? Jag är inte helt säker för jag tror inte att jag såg protokollet, utan det var bara nån som berättade det. Jag är ju en sån där ständigt ifrågasättande jobbig person. Jag vill se själv, se bevis, svart på vitt. Fast det är knappt att jag ens tror på det då. Det är väl nån sorts försvarsmekanism jag har - hatar nämligen att bli besviken.
Wilbur.
Jo, igår var jag ju domare. Numera tycker jag det är helt okej, till och med riktigt roligt faktiskt. Till skillnad mot förr i tiden, då jag verkligen avskydde det. Jag ogillade till och med dessa skojavslutningstävlingar man har på agilitykurserna. Tyckte verkligen inte om att vara den som avgör och beslutar. Fast med tiden så får man ju en viss rutin. Även om man ibland känner sig lite ringrostig, fast man kommer snabbt in i det igen.Och det är svårt att hinna se om jycken verkligen har minst en tass på kontaktfälten. Likaså tycker jag det ibland är svårt att vara med i svängarna när hunden precis före hinder dansar runt åt alla håll, och har en vägran hängande i luften.
Men jag övertalar mig själv att jag faktiskt inte är en utbildad domare - jag får göra fel - och när jag känner mig tveksam, så friar jag hellre än fäller.
Som vanligt vid banbygge och banvandring så får man höra invändningar - halvt på allvar, halvt på retsam lek. Men sånt får man lov att tåla, och jag tycker det är bra att man kan tillsammans resonera fram en bra och roligt utmanande bana. Det gäller att stå för de klurigheter man vill ha med, men ändå vara lyhörd för andras önskemål.
Det roliga med att vara domare är att man verkligen står på första parkett. Man ser alla ekipagen på ett helt annat vis jämfört med att titta på utanför bankanten. Egentligen borde alla få prova på att vara domare!
Något jag brukar kolla efteråt är hur många som klarade sig igenom banan. Det är inte roligt om de flesta diskar sig. Då har det troligtvis blivit alldeles för svårt. Men många gånger blir banan svårare "in real life" än på banskissen.Fast det har kanske med min amatörmässiga orutin att göra.
Däremot att vara domare på riktigt skulle jag aldrig vilja vara. Nä, fy sjutton! Ni alla domare därute, ni har min fulla respekt!
En domare får stå ut med både vått och torrt.
Överdomaren vid SM 2011.
Resultaten från vår lilla Sommarcup finns här.
Alla bilder är från förr.