... att skriva här då?, hade jag nyss tänkt skriva, men DÅ - medan jag väntar på att rubriken ska bli "inmatad" - så upptäcker jag att nån (se nedan) redan hunnit kommentera det som jag ännu inte har bestämt vad jag ska skriva om. *skrattar* :))) Tala om sätta press på en! ;) Okej då, Lizziemattenonline, jag förlåter dig. *ler*
Eh... *suck* Vad ska jag skriva om, då? *tänker*
I tisdags var jag på Niina Svartberg-föredrag om tävlingspsykologi. Nu är ju jag en sån där konstig prick som inte blir så himla nervös och konstig inför tävlingar. Fel! Konstig är jag väl alltid, oavsett om jag ska tävla eller inte. Om ni orkar kan ni läsa ett gammalt kåseri om detta. Om min icke nervösa och lite nonchalanta inställning till tävlingar, alltså.
Hur som helst så lär man sig alltid nåt nytt när man lyssnar på föredrag. Om inte annat så får man saker och ting man gör eller redan har "listat ut" bekräftade. Och bara det är ju en lärdom, typ.
Nu är det bäst jag trycker på "spara". Man vet aldrig om det händer nåt - orkar INTE skriva om ifall... *strax tillbaka*
Apropå min brist på nervositet, så har Gromit sett till att jag blir nervös. Minns ett par gånger vid startfållan på de senaste tävlingarna, så kände jag nåt konstigt pirrande i magen. Dumma Gromit! Och precis som Niina sa i tisdagskväll, så stämmer det där med att man blir nervös om man börjar tänka på resultat. För det var just det jag gjorde - jag började inse att det faktiskt finns en chans att Gromit (och jag) skulle kunna placera oss bra på resutatlistan. Jag minns också att jag tyckte detta magpirr kändes mycket obehagligt - så jag började tänka på annat istället! Och då blev allt mycket trevligare!! :)
Jag menar, det ska var roligt och kul att tävla - annars får det va´! Fast... å andra sidan, så är det ju bra att vara så där lite lagom nervös. För att bli mer koncentrerad på det man ska göra, typ. Det gäller alltså att få sig själv i rätt balans.
Gissa om jag blev riktigt tävlingssugen när jag satt där och lyssnade på föredraget? Svar: JA!!! Och nästa tävling är..... i maj, typ - NÄSTA ÅR!!! Det är ju typ milijoner år till det! Hrmf! Jag vill testa mig själv NU!
Jag råkade (läs: lyckade) få alla där på föredraget att skratta. *yes!* Vi (publiken, alltså) försökte komma på sätt att träna upp sin nervositet. Eh..?! Det där blev visst lite fel. Jag menar: att träna under olika omständigheter som för med sig att man spänner sig. Likt nervositet inför tävling. Detta för att träna både sig själv, och så att man typ vänjer sin stackars hund att matte/husse "plötsligt" har förvandlats till en alien.
Det kom förslag som bland annat att träna mitt i stan etc. Och så var det nån som kom på den lysande idén att träna tillsammans med folk som man inte gillar. Detta är faktiskt ett bra förslag, men... Jag kunde inte låta bli att undra hur man arrangerar en sådan träningskväll... ? *skrattar* Niina Svartberg hakade på direkt: "Ja, om nån ringer dig imorron, och undrar om du vill vara med att träna, så... Så vet du!!". :))))) Haha! Så roligt kanske det inte var.. Jo, det va´ de´!
Ska fixa käk till jyckarna - MIDDAGSDAGS!!!
Paus...
Jaha... *tänker igen*
Jo, kom på en sak... För nästan ett år sedan - den 6 januari 2009 - för att vara exakt, så skrev jag att jag INTE kommer se fram emot detta år. Eftersom det är sannolikt att jag då kommer "bli en hund mindre". Helt feltänkt av mig! Snart är 2009 slut... Och jag har fortfarande fyra jyckar!!! Men man ska väl inte ropa hej än...
Men faktum är att gammel-Keaton är piggare "än någonsin" (något överdrivet, kanske). Igår (var det väl) på jobbet, så klättrade han upp på nyinkomna paket. Sedan satt han där länge på kartongen med en glatt viftande svans. Han kanske satt där och mindes hur det var förr i tiden..
När han var yngre så var han helt hopplös när det kom paket. Han bara skulle - envis som han är (fortfarande) - klättra upp på kartongerna. Man hann knappt lasta in dom bakom kassan, så satt det en lycklig springer spaniel och balanserade på dom.
En gång lyckades han - helt självmant - att klättra ända upp till taket på ett berg av kartonger som stod lite längre in bakom kassan. Han satt allra allra högst upp, med nacken pressad mot taket. Han kunde alltså inte sitta rakt, för taket tog emot. Gissa om jag blev förvånad när jag upptäckte honom uppe vid taket! :) (Han fick klättra ned illa kvickt!!)
Bilder från i vintras, hemma på tomten. Keaton gillar fortfarande att klättra. Fast numera får han inte gå högre än så här. När han vänder och GÅR NED från den gamla smala balansbommen, så får han godis.
Här har han klättrat upp på den gamla utegrillen. Tur att det inte syns hur högt det är från det hållet jag står och tar kortet. ;)
Bilden är från i somras - då han fortfarande hade sina fina långpälsade öron!!