Inför fortsättningsagilitykursen (som jag har just nu), så började jag fundera på alla mina hundar som man har fått nöjet att få lära känna, och hur det har gått i agilityväg. Och varför man fortfarande är kvar i klass 1, vilket jag i och för sig inte alls skäms för - utan jag är nästan lite stolt över denna "prestation" - trots att man har pysslat med agility sedan början av nittio-talet (!).
Foto: Therese Kvarntorp.
Hund nummer ett:
Baloo, mellanpudel. Ofta har jag tänkt att det var synd att jag då inte visste och kunde allt inom agilityhandling etc som jag vet nu. Baloo älskade agility - hoppen, skutten och farten - och han hade en stark vilja att göra rätt.
Han var lyhörd, men hade ändå en stor egen vilja; det var inte alltid som han var helt övertygad om att matte vet bäst. Allra helst inte efter att jag råkade på träning en gång skicka honom mot däcket lite väl snävt - och han slog i med sidan av kroppen. Efter det så hyste han stor misstro mot okända däck; det på hemma- och grannklubben lärde han sig att de var okej att hoppa igenom, men okända däck på tävling blev det obligatorisk vägran x 3 = disk.
På den tiden så var man tvungen att gå direkt ut om/när man blev diskad, vilket vi alltid blev vid däcket (som denna säsong alltid var typ andra eller tredje hindret; två hinder sedan gick man av, typ. *suck*). Jag var sååå tacksam över de domare som förstod problemet, och uppmanade mig att stanna kvar - trots att vi var diskade och egentligen skulle direkt avlägsna oss från planen - och envist visa Baloo att okända däck faktiskt var hopp- och skuttbara - och sen gå av banan. Endast efter ett par tävlingar så var Baloos "däck-fobi" ett minne blott. Så ett stort rackarns tack för att reglerna något år senare ändrades!
Foto: Therese Kvarntorp.
Baloo blev tyvärr förtidspensionerad från agilityn på grund av knäskada (en skada som troligtvis med nutidens läkarkonst mycket väl kunde blivit läkt och rehabiliterad). Jag bara löd veterinärens råd utan att fundera så mycket på nåt annat. (Veterinären var också rikskänd, rekommenderad av Baloos uppfödare.)
Buster som liten valpspoling. Foto: Therese Kvarntorp.
Hund nummer två:
Buster, engelsk springer spaniel, blev ju tyvärr bara lite drygt ett år, så vi hann ju liksom inte med så mycket agility. Ett fint minne är ändå en kväll på DTBK, då Buster och jag efter ett kort träningspass halvsprang tillbaka till vårt "läger" för att byta hund. När vi passerar en tunnel så säger jag så där halvdant - som man ju inte ska göra - "Igenom" till Buster. Mycket riktigt så springer han förbi tunnelöppningen. "Men.. hallå!!! Sa inte matte "Igenom"", kommer Buster på - och tvärnitar - rusar tillbaka och forcerar glatt tunneln. Buster gillade verkligen att träna. Min fina Buster! ♥
Foto: Louise Medman.
Hund nummer tre:
Keaton, engelsk springer spaniel, istället för Buster. Keaton älskade agility; att rusa mellan hindren, att skutta igenom däcket, att hoppa över hindren, att klättra över alla balanshinder - och att nosa och göra saker i sin takt och ordning. ;)
Om Keaton hellre ville ta det femte hindret allra först - så gjorde han det! Han kunde helt plötsligt - fast jag så tydligt jag kunde visa mot rätt hinder - rusa åt precis motsatt håll. Det var faktiskt en kursdeltagare som kom på att när Keaton (som var med som demonstrationshund) voffade så gjorde han rätt, som matte visade. Däremot de gånger som han sket fullständigt i vad jag visade - då var han tyst. Så därefter så såg jag alltid till att Keaton voffade inför agilitystart - att han var taggad och fokuserad - på mig.
Keaton hade sina egna lösningar på "agilityproblem", som till exempel så tyckte han att slalomet var så himla krångligt och bökigt, och hans lösning på detta var att helt sonika istället ta det hinder som stod närmast. När han förstod att matte inte riktigt gillade hans "lösning", så började han med att ta upp nummerskylten i munnen och rusa runt ett slag med den. Ibland forcerade han även några hinder med "apport-bocken" i munnen. Keaton blev faktiskt lite (ö-)känd som apportören Keaton på agilitytävlingsplanerna. Jag minns en tävling då min brorsa råkade höra hur en tjej i publiken säger till sin kompis när Keaton är inne på banan: "Titta på den här hunden! Han tar alltid upp nummerskylten vid slalomet!" Ha!! Tji, fick hon! För då hade vi tränat bort Keatons "slalomnummerskylt-apportering".
Hur jag gjorde det? Ja, inte som flera sa åt mig: "Du måste banna honom om han tar upp skylten!". Nej, jag insåg att orsaken till hans "slalomnummerskylt-apportering" var för att han tyckte slalomet var bökigt och jobbigt, så när han blir mer säker med slalomet så kommer han inte längre ha någon anledning till att ta upp skylten. Mycket riktigt! Haha! Va´ jag är bäst!!" :)
Skämt å sido, nu känner jag precis som med Baloo; synd ändå att jag då (mitten och slutet av 90-talet) inte hade samma kunskap om träning som man har nu förtiden. Då hade det genomgående kunnat gått mycket bättre.
Hund nummer tre:
Wilbur, mellanpudel, som var kvick som en vessla - och lika egensinnig. Varför göra som matte säger? Vem bryr sig? Hm? Agility bygger på teamwork.. *suck* Dessutom så stressade han upp sig - helt utom all kontroll - bara han hoppade över ett endaste hinder!
Jag la faktiskt ned hans agilityträning i flera år, hade ju Keaton som kunde stilla min agilityhunger. Men en dag, tack vare en klubbkompis enkla undran om Wilbur, så tog jag mig själv i kragen - och satte igång agilityträningen med Wilbur.
Först och främst märkte jag att genast då jag sa nåt så stressade Wilbur upp sig, så jag började att handla honom helt utan muntliga kommandon. Sedan upptäckte jag att när jag använde godisskål som extern belöning efter hindren, så var Wilbur fullt handlingsbar och koncentrerad, det vill säga i lagom stressnivå. Jag funderade på saken, och förstod att det som stressade upp Wilbur var inte agilityn i sig utan för att jag var - i Wilburs ögon - en värdelös handler. Jag var alldeles för otydlig och långsam för honom.
För att bevisa min tes, så byggde jag upp en 15-hinders, lite småkrånglig bana (inspirerad av det årets ena VM-bana) - och kedjade ihop den bakifrån (15:e hindret, klick, belöning, sen hinder nr 14, 15, klick, belöning osv), dock utan godisskål men istället med klicker. Eftersom Wilbur var osäker i slalomet fick det bli ett 4-pinnars. Jag handlade honom helt tyst.
Det var helt fantastiskt! Från att jycken dagen innan inte kunde ta ett endaste hinder utan att stressa upp sig och bjäbba som en totalstressad galning, så kunde han nu ta sig igenom denna 15-hinders och ganska krångliga bana utan ett endaste voff! Nej, nu ljuger jag. Det kom hela tiden ett voff efter slalomet (det hinder som han var osäker med). Men han gjorde allt rätt.
Min tes blev bevisad, men problemet inte löst. Jag kan ju inte kedja ihop alla banor bakifrån, ju! :) Nej, lösning blev att jag gav mig sjutton på att bli en bättre handler. Lite intressant det där med att det gick bättre när jag handlade honom tyst; först så trodde jag att det var min röst som stressade upp honom, men det var nog att jag visade mycket tydligare - och i tid - när jag bara hade min kropp att förmedla hindervägen med.
Två pinnar i hoppklass (tävlade bara i Hopp pga lite olika anledningar) fick vi ihop innan hans andra korsband gick av. *suck*
Jag minns det där sista loppet på Vallentuna BK så väl. Loppet gick som på räls. Hade verkligen den där underbara, härliga "agilitykänslan", känslan av att hunden och en själv är som ett... Men tre hinder från mål... Wilbur skiar ut sin smärta - och jag förstod med ens vad som hade hänt. (Wilburs veterinär hade förklarat vid hans första korsbandskada att det är vanligt vid just denna variant av skada att även det andra korsbandet kommer gå av, och att det kan ske precis när som helst - eller inte alls.)
Eftersom Wilbur nu var hela nio år gammal, så tog hans agilitykarriär slut. Det förra korsbandets rehab-tid tog två år. Visserligen inkluderade denna två-årsperiod även en läkning av klospricka. Ja, är det inte det ena, så... *suck*
Hund nummer fyra:
Spirou, Keatons systerson, som jag skaffade mig - just för att han var Keatons systerson. Jag trodde att när jycken var så nära släkt att han skulle vara som Keaton, med motor, fart och agilityglädje. Pyttsan!! Keatons raka motsats är nog en bättre beskrivning av Spirou, som är en av de få jyckar i världen, i universum, som inte gillar agility. Och den jycken får jag!! *suckar och himlar med ögonen*
"Har du aldrig funderat på att omplacera honom?", undrade hans uppfödare när jag en gång beklagade lite över Spirous tröghet. "Va? Omplacera? Min Spirou!! Aldrig!!!", blev mitt spontana och näst intill förskräckta svar.
Nej, aldrig (ska man i och för sig aldrig säga, men) jag skulle omplacerara min familjemedlem, min vän för att vi inte gillar samma hundsporter. Nej, lagt kort ligger. Jag kämpade i flera år med mina motvikter Wilbur och Spirou på agilitybanorna. Och jag lärde mig sååå mycket av Spirou. Hur det är att ha en långsammare hund, hur man försöker motivera den. Jag tycker att Spirou har varit en tillgång, kanske allra helst för mig som agilityinstruktör. Jag vet nu precis hur det är när ens egen hund är som en trög traktor.
Freestyle, 2010, med Galenskaparnas låt "Det ska va gott att leva".
Foto: Louise Medman.
Klubbmästare Rallylydnad 2012.
Och så har jag - tack vare Spirou - bekantat mig med andra hundsporter som jag (antagligen) annars inte hade gjort; tävlingslydnad, freestyle, rallylydnad, spår, uppletande. Speciellt freestylen har varit allra, allra roligast med min älskade Spirou. Jag tycker så mycket om dig! ♥
Foto: Jenny Drakenlind.
Hund nummer fem:
Gromit, engelsk springer spaniel, mitt agilityhopp, Han hade allt; fart, motor, will to please - och han bara älskade att rusa, att skutta, att klättra, att köra AGILITY! Vilken lycka! Han var precis den agilityhund jag ville ha efter "tråkmånsen" Spirou. Jag bara njöt av hans kvicka fart och hans glädje på banan med ivriga jaktbjäbb (förutom när jag förbannade honom när han var en riktig odåga med vardagslydnaden, vilken jag efter hans tonårsperiod dock fick stor framgång med - och en till stor erfarenhet) .
Vintern 2010 blev jag dock helt lamslagen när Gromit fick diagnosen epilepsi, och hans första veterinär ordinerade lugn och hundsportsförbud. Kort innan hade ju Keaton fått somna in efter 14 och ett halvt års långt liv. 2010 började inte bra. Jag minns att jag i ren frustration och förtvivlan över beskedet skottade hela gårdsplanen ren från snö och även den långa uppfarten helt för hand. Jag var helt knäckt. Hela vår - min och Gromits - framtid var utplånad.
Jag kontaktade dock en till veterinär för en second opinion, och hon ansåg att så länge Gromits värden är bra och att han själv tycker agility är kul, så finns det ingen anledning att inte köra. Det är skillnad på stress och stress (negativ stress - frustration/positiv stress - taggad, full kontroll). Givetvis höll jag Gromit under strikt uppsikt och försökte hitta samband mellan ep-anfall och aktivitet. Där fanns inga samband.
Två år till fick vi i alla fall tillsammans, min älskade Grompa och jag. Två år kantade av rolig agility å ena sidan och en ständig gnagande oro å andra sidan.
Jag saknar verkligen min Gromit; jag kunde faktiskt se honom som en gammal, gråhårig och klok hund. ♥
Pingu på sin allra första kurs :) som åttaveckors valp studerar han hur det hela går till.
Hund nummer sex:
Pingu, Gromits halvsysterson, nu lite drygt ett år. Han har kvickheten. Han har viljan att lära. Han tycker det är skoj med agility. Men... han har inte det där explosiva som Gromit hade. Fast... det kanske kommer..
Men... tänk om det blir nåt fel på honom, tänk om han blir sjuk eller nåt. Jag törs knappt tänka tanken. Det här året (minst) med ofrivillig agilitybreak har känts väldigt lång. Men om... Vad gör jag då? Jag kan bara inte skaffa mig en till hund.
Pingu.
Ja, omplacera sin hund för att man inte rent praktiskt väl kan ta hand om den - trots idoga försök, förstår jag fullkomligt, och att omplaceringen medföljer - både före och efter - många timmars tvivel och tvekan samt hjärtesorg.
Men jag har faktiskt lite svårt att förstå att man vill omplacera sin vän bara för att man inte har samma "intressen", och att man sen skaffar sig en ny "bättre" jycke. Och då menar jag för ens egen skull - inte för hundens, för den har ju det bra hos sin nya ägare (vilket jag förutsätter).
Det är förstås skillnad om hunden är ens arbetskamrat, att man är beroende av att hunden fungerar med ens arbetsuppgift. Då har man - tyvärr - inte så mycket att välja på.
Fast... å andra sidan... hur gör man om den nya hunden inte håller måttet? Om den blir sjuk eller allvarligt skadad? Man kan ju inte ha hur många hundar som helst. Nä, det blir väl bara att bita i det sura äpplet - och att stå ut. :( Och få nya erfarenheter.
Fast... å andra sidan - igen... Både Spirou - och även Wilbur - kanske skulle haft det jättemycket bättre hos någon annan, någon som delat deras intressen mer än vad jag har gjort. Fast... det vet man ju inte. De har haft - och fortfarande har - ganska bra här. Nu till exempel ska de få frukost. Det gillar dom! :)
Om jag tänker efter vad som har hänt under mina hunderi-år (från 1990 och framåt), så finns det några "milstolpar" som ligger till grund till min tro och tyckande (utan viktighetsrankning):
- Att aldrig helt lita på veterinärer; om du är osäker (och följden av ordinationen är av största vikt) - gör en second opinion - och bestäm sen vilken/vilka som du tror på. Även veterinärer är helt vanliga människor, men med lite (!) längre utbildning än du själv.
- Se var hunds personlighet - och ta tillvara den - både positiva tillgångar och negativa fasoner - och lär.
- Tillåt dig själv få deppa ihop, men se ändå att det finns något positivt i eländet - för att inte nämna erfarenheten. Efter deppet ta dig själv i kragen - och lyft!!
- Gå inte och inbilla dig att bara för att jyckarna är nära släkt så kommer de bli lika mentalt (eller kroppsligt).
- Ta intryck av andra, men följ din egen känsla. Tro på det du gör - att det känns rätt.
- Ha alltid en reservplan! Och det gäller allt - och då menar jag allt - i hunderiet eller med what så ever (sic).
Och så förstås...
Träning ger färdighet, var inte lika lat som jag - och ständigt förlita sig på turen. ;)
Ett förtydligande: Har länge haft funderingar i ämnet omplacering, men nu blev det liksom av att plita ned dom. Det här är mina personliga tankar och tyckanden; vad som känns rätt för mig, att jag har svårt att förstå andras vilja att låta sin hund, sin vän få flytta till någon annan - om man inte måste. Och som sagt ovan: Hunden själv lider inte; den lever i nuet och har det väldans bra! Jag dömer absolut inte andra om/när de har andra åsikter än jag. Jag respekterar det till fullo - jag lovar!