I onsdags tog Gromit och jag en tripp bort till Albano igen. Denna gång för provtagning, dels för att se hur albuminvärdet ligger till och varför han har magrat (bland annat tappat muskelmassa på huvudet). Vågen visade att Gromit har gått ned cirka ett kilo sen sist. Hm..? Varför då?
Vi var där från kvart i två till strax efter fem!! Som vanligt så går den mesta tiden åt att vänta och vänta - och att vänta. När vi var ensamma (läs: ifred, ostörda) så passade vi på att träna lite konster och trix. Förutom själva trixtränande, så borde det vara ganska vettigt att visa Gromit att veterinärbesök och djursjukhus är roliga och trevliga ställen - inte bara en massa stickande och närgånget klämmande av främmande människovarelser.
Förutom ordinarie stetoskoplyssnande, lymfknutlklämmande och diverse blodprover, så blev det även röntgen av lungor (han har ju hostat nu i cirka en månad, han kanske inte alls har fått kennelhosta?). Som pricken över i:et så klämde vi även till med lite ultraljud av buken (njurar, lever, tarmar etc) och urinprov (direkt genom buken). Behöver jag nämna att vi körde med direktreglering med försäkringsbolaget?
Gromit visar upp sin nyrakade prickiga söta mage.
Jag måste säga att jag blev mäkta imponerad av min lilla jycke i ultraljudsrummet. Hur sjutton kan hunden vara så medgörlig? Att han kan lita så totalt på att vi, tre främmande människovarelser och matte, inte kommer göra honom illa. Jag menar, först rakning av söt prickig mage, sedan gå in i det där lilla mörka rummet med en märklig "urholkad" biabädd uppe på ett bord och en massa konstiga maskiner och grejer. Gromit låg där på rygg, helt stilla och lugn, så gott som hela tiden medan veterinären stack honom med urinprovsnålen, och därefter medan hon höll på och körde runt med ultraljudsmackapären på hans mage. Och det tog ju sin lilla tid att kolla in alla "prylar" han har därinne i buken. Gromit till och med låg och blundade ibland!! Haha! Han kanske tänkte: "Ahhh! Va skönt! Först lite avkylande vätska på magen och sedan magmassage!"
Efter "magmassagen" var klar, så blev det lite mer väntan samt konster och trixtränande. Sedan visade det sig att urinprovet inte funkade, så jag och Gromit fick uppdraget att fixa det på egen hand/tass. Jag är TOTALT VÄRDELÖS PÅ URINPROV!! Jag klantar ALLTID till det. Jag fattar inte hur andra lyckas? Jag menar, jycken sätter ju upp benet mot en stolpe, och då är ju antingen stolpen i vägen eller jycken själv. Jag försöker kvickt sträcka in "flasktråget" under magen på honom, men jag ser absolut ingenting för dels så är ju Gromit själv i vägen (eller stolpen) och dels så hade det nu hunnit bli mörkt ute. Visst gatubelysning, men allt blir ju bara en enda stor skugga. Jag måttar och hoppas pricka rätt med "flasktråget" under jycken, och jag lyckas faktiskt vid första försöket - men när han travar iväg - så trampar han till mot min hand, så att jag tappar flaskan. Som tur är så är det trots allt lite urin kvar. Jag provar igen vid nästa stolpe för att få till lite mer, men nu... Nu är Gromit lite avvaktande mot sin - i hans tycke - plötsligt märkliga matte. "Va håller du på me´? Varför försöker du kvickt stoppa den där flaskan under magen på mig? Va håller du på me´ egentligen?", stirrar Gromit på mig mycket undrande - och vägrar att markera mot några stolpar.
Jag begriper faktiskt inte hur andra får till det här? Jag får alltid en jordig tass mitt i tråget och att allt skvätter ut över handen på mig. *suck* Men som tur var så räckte det vi lyckades åstadkomma i alla fall.
Idag fick jag mail från veterinären om provsvaren. Ja, ja... Fenemalvärdet är nu okej (från de förra proverna, veterinären var innan detta besök glad över att Grompan var "frisk", hon blev faktiskt nu lite besviken över onsdagens besök), men albuminvärdet är fortfarande för lågt, och nu tillkommer även proteinvärdet som inte är som det borde. Och förutom det så visade proven att njurarna läcker protein ut i urinen (därav låga proteinvärdet i blodet). Veterinären påtalade att det kan finnas olika orsaker till detta, med tanke på Gromits andra symptomer, så kan det vara immunologisk sjukdom som spökar. Så det blir antagligen fler piller för njurarna och för de förstorade lymfknutorna samt nya prover inom kort med bland annat att kolla blodtrycket (för att njurarna inte uppför sig som de borde).
Veterinären avslutade mailet med: "och så har vi epilepsin så klart, som jag tror är ett separat problem. Hur känner du? Orkar ni? Kram Xxxx"
(Från det vanliga "Mvh" blev det istället "Kram")
På denna fråga kommer jag att svara: Självklart! (Jag menar, vad är alternativet?) Så länge Grompan är glad och pigg, och att det gnistrar livslust och bus i ögonen, så kör vi.
Gromit skuttar lyckligt med sin agilityvinst.
Innan jag svarade veterinären, så frågade jag Gromit själv om han ville kasta in handuken eller om han vill försöka leva ett tag till. Han greppade då en utav Keatons gamla tennisbollar, la den intill mina fötter och backade sedan några steg samt ställde sig i "Jag-är-beredd"-ställning. Jag tolkar det att han vill köra på. ♥