Jaha...
Här verkar det inte hända mycket...
Det tycks som mörkret fortfarande hänger kvar - trots den där äckliga snön som de senaste två dagarna har fallit pladask över världen utanför.
Får väl försöka liva upp stället med lite bilder från när Spirou plötsligt fick för sig att han skulle ha sitt tuggben med sig till jobbet...
Nu får ni vänta lite medan jag laddar upp bilderna hit. Om jag minns rätt så kommer de vara lite så där "dålig-mobil-suddiga", men man får ta det som bjuds.
Spirou på parkeringen, går med bestämda steg mot jobbet.
Kom igen nu matte! Vi har faktiskt lite bråttom.
Nu är vi nästan framme.
Ni ska ju inte inbilla er att bus-Pingu lät storebrorsan få bära sitt tuggben ifred.
Nu har vi kommit in i jobb-korridoren. Pingu "hjälper" till att bära.
Nu är tuggbenet finito. Men... vad är det som Pingu har i munnen?
Vad är det för nåt? En skär gris?!
En skär gris är bra att ha på jobbet. Allra helst när den låter som en sån där "locka-hit-så-man-kan-lömskt-skjuta-gräsand-tuta" när man biter i den. Hur i all världen ska jag få till detta ljud i skrift? Grtuut, gruut, gruuut, låter det - oavbrutet - bakom butikens kulisser.
Här är vi ute på snabbrastning - på arbetstid. Spirou bär den skära grisen vördsamt.
- Hörru, varför har du min gris för?
- Jag bär den. Det är mitt jobb. Stick! Är du snäll...
Anledningen varför grisen får följa med ut på snabbrastningen är för att då leker överspelt bus-Pingu med den istället för att dra irriterande dragkamp med kopplet. Men efter en liten kort stund så struntar han i grisen - då tar Spirou vid.
Jag kan förresten meddela att bråkstakarna Wilbur - Pingu inte har rykt ihop på flera dagar. Tydligen är det vapenvila igen. Men... så har jag också medlat mellan stridstupparna som en igel med hökögat ständigt påslaget. Vid behov har jag ömsom bestämt tillrättavisat dom, och ömsom glatt och stolt berömt dom, och ömsom varit noga med att klappa och ha mig och visat hur mycket jag uppskattar och tycker om de båda.
Matte, klappa mig! (läs: hit med godiset!)