Igår var det ju finalen på Poängjakten. Wilbur och jag kom typ sist, men det gick något bättre för teamet Spirou och jag. Om jag ska vara riktigt ärlig så var jag faktiskt på lite dåligt humör. "Som vanligt, då.", tänker ni. Ja, ja... säger jag, men jag kände en liten... nja.. irritation är väl att ta i, men det här att man skulle vara på flera ställen samtidigt. Jo, för agilityfolket höll ju samtidigt på med att förbereda för lagagilitytävlingarna som var ikväll (och imorgon), och så skulle det också vara prisutdelning för Sommarcupen.
Det var också lite småjobbigt med dum-Pingu som inte alls var medgörlig. "Näe, jag vill inte alls sitta still och bara titta på, eller gnaga snällt på det medhavda tuggbenet. Nä, jag ska busa, dra och slita i Spirous öron eller vad som helst som är busigt!!", protesterade Pingu. Jag måste säga att han var ganska billig just då. Men samtidigt som han är jobbig, så är han också min guld-Pingu.
Nu undrar ni förstås varför dum-Pingu var med. Han var ju varken aktiv deltagare på Poängjakten, Sommarcups-prisutdelningen eller förberedelserna för den stundande agilitytävlingen, men "Envisa Kärran" var framme; "Hundkräket ska lära sig att vara med!" Han var också med inne i klubbstugan när det vankades fika med jättegod tårta - som han inte fick smaka. Hehe! Pingu (och hans bröder) var ganska duktiga där de satt uppbundna intill tårtkalasbordet. Det enda sättet att "locka fram" guld-Pingu är ju att träna.
Och om jag tänker efter så satt faktiskt alla tre kvar med lösa koppel på Sommarcups-prisutdelningen när jag gick bort till Sheena för att överlämna hennes andra pris tuggbens-vinst.
Tre hundar sitter kvar medan deras matte går några steg därifrån.
Poängjaktsprisutdelningen var lite mer originell mot sedvanliga dito. Priserna var utspridda i en typ uppletanderuta. Förarna fick själva leta reda på dom, men det var jaktstart! Alltså den som hade vunnit hela tjottaballongen - Catherine och Fjanto (eg. Xanto) - fick starta först. Tvåan fick sedan starta med några sekunders fördröjning - lika många som det skilde i poäng, typ, sedan var det treans tur osv. Man fick tre priser var, men man fick inte ruffa åt sig alla tre vid samma tillfälle, utan man fick lov att springa runt en sträcka - likt skidskytte då de får köra straffrunda - för att sedan rusa bort till "prisuppletanderutan" igen.
Jag tyckte faktiskt att prisutdelningen var allra roligast. Vadå det viktigaste är inte att vinna, utan att delta. Äh! Det viktigaste är att få tag i de bästa priserna!! Spirou och Wilbur fick (med min hjälp) två pipleksaker, ett gäng tuggben, en till markkrok och en rulle bajspåsar. De två sistnämnda tycker i alla fall jag var de bästa (och mest praktiska) priserna. Fast.. hundarna är nog inte riktigt överens med sin matte.
Jag vet inte varför, men när jag och hundarna åkte hem från Poängjakten, så överväldigades jag av ett sådant vemod; jag saknade Gromit så. Faktum är att jag har de senaste dagarna inte tänkt så mycket på honom, men igår så... bara kom det tillbaka.
Och det var kvar när jag vaknade i morse. Jag vet inte om det var för att jyckarna försökte väcka mig - en i taget - som gjorde att de alla påminde mig om Gromits sätt att försöka väcka sin matte. Min Grompa!
Jag kom på sen att det var länge sedan jag kollade in mina tre Gromit-tribute-filmsnuttar, (som du kan kolla in här och här), så jag gjorde det. Och det kändes bra.
På eftermiddagen var det dags att åka till brukshundklubben för att funktionära på kvällens officiella agilitylagtävlingar för large-jyckar. När det sedan var dags för de tävlande att gå banvandring, så bara stack det till i bröstet. Tårarna bara plötsligt vällde upp - från ingenstans. Jag vet inte, men det måste vara musiken som gjorde det. Många arrangörer har upp-peppande bakgrundsmusik under banvandringen. Detta är något som jag alltid har gjllat som tävlande; den där lyckliga, taggade känslan som man får under memoreringen av banan när det är taktfast musik som dunkar i kroppen, musik som verkligen peppar upp en.
Nu när jag tänker efter, så var väl det här första gången jag var med om en musikförsedd banvandring sedan Gromit dog (den första riktiga tävlingen). Jag blev hur som helst helt överraskad. Jag tyckte det var något pinsamt att stå där mitt bland folk med ögonen fulla av tårar. Jag drog mig undan lite, satte mig en liten bit ifrån medan jag lyssnade på musiken och kollade in banvandringen.
Jag saknar min Grompa, och jag har inget emot att känna smärtan - för det är det enda jag och han har kvar tillsammans.
Här var det banvandring - vid nåt annat tillfälle.
När jag satt där och iakttog alla, så funderade jag på hur många fler som känner något liknande. Alla har ju sitt.
Jag saknar min Gromit. Jag saknar att bara vara tillsammans, att träna, och jag saknar att tävla med honom.
Visst saknar jag att träna och tävla med både Baloo och Keaton samt Wilbur. Men... som jag har försökt beskriva tidigare, de blev gamla; över hela 14 år. Och Wilbur is still going strong; han är en pigg trettonårig pensionär. Eftersom Spirou aldrig riktigt gillade agility - förutom att självmant trassla in sig i platta tunneln, förstås - så smittar hans ogillande av sig på mig; saknar det därför inte lika mycket.
Skillnaden är att Gromit och jag var liksom inte "klara med varandra".
Spirou och Grompan.
Spirou och Pingu.
Jag hoppas och tror att lilla (?) bus-Pingu kommer bli en toppen-agilityjycke! (Måtte inte nåt bli tokigt eller trasigt eller nåt)
Imorgon är det dags igen för att vara tidtagare och... skrivare*, tror jag, på lagtävlingarna för small- och mediumhundar.
* Nu har jag kollat; jag ska vara tidtagare och hinderfixare (komm. morgonen efter**).
** Alltså, jag skrev detta morgonen efter jag skrev dagboksinlägget. Jag ska inte vara tidtagare och hinderfixare morgonen efter tävlingen. :))