Ja, det är ett evigt rännande till den där ytterdörren...
Efter kvällsmaten vill ofta Gromit gå ut. Han ställer sig vid ytterdörren och glor menande på mig. Eftersom vi ofta precis har kommit hem strax innan de får sin mat, så tycker jag att det här att "jag måste gå ut NU!" verkar något överdrivet. Därför brukar jag för det mesta ignorera honom. Men... Gromit är envis. Till slut krafsar han på den en gång släta och repfria träfanérdörren. (Heter det så?)
Nu blir jag lite fundersam: "Han kanske verkligen behöver gå ut?" Så jag reser mig upp för att släppa ut honom. ALLA hundarna RUSAR mot dörren. De trängs med varandra och väntar ivrigt att få bli utsläppta. Jag släpper ut dom; Först rusar Gromit iväg, sedan Spirou och sist lufsar Keaton glatt efter. Wilbur brukar faktiskt oftast, så här på kvällen, ligga kvar i "sin" snurrfotölj.
Det tar inte många sekunder innan dörren öppnas igen. Det brukar ta ungefär lika lång tid som det tar för mig att gå tillbaka till soffan för att sätta mig bekvämt. Det är Spirou som har ångrat sig - Han knatar resolut in igen efter det att han egentassigt har öppnat dörren. Som vanligt! Fast att STÄNGA dörren efter sig.... Det får matte göra!
Sedan, några minuter senare hörs ett krafs på utsidan av dörren. Nu är det Gromit som har ångrat sig: "Släpp in mig!", krafsar han allt hårdare och hårdare. Jag reser mig upp från min sköna soffa, för att släppa in odågan. Han smiter in genom dörröppningen kvickt som en vessla. Han hoppar vigt upp i soffan - precis där jag just har suttit - Där jag nu vill fortsätta att sitta! "Flytta på dig!", uppmanar jag honom. Han flyttar på sig, utan att tveka.
Precis när jag har satt mig ytterst bekvämt i min sköna varma soffa, och lagt upp fötterna på bordet, så tittar Keaton in genom fönstret. Han har ställt sig på baktassarna för att nå upp. Framtassarna rafsar på fönsterblecket. Keaton kikar efter mig. Och jag vet att om jag inte genast släpper in honom, så kommer han snart att uppfordrande och envist att voffa! VAFF! VAFF! SLÄPP IN MIG!! NU! Så det är bara att resa sig upp...
Efter en tag så ser jag att Gromit sätter sig vid ytterdörren. Han glor uppfordrande på mig. Jag ignorerar. Gromit krafsar. Jag reser mig upp. ALLA jyckarna rusar till dörren... o.s.v. SUCK!
Ja.... Vem dresserar vem, egentligen?