I fredags efter jobbet ställde jag lite krav på mig själv; kriteriet att jag skulle få (den positiva förstärkningen) dricka coca cola - the real thing - till maten, och sedan mumsa några chokladbitar till efterrätt var att jag först tränade lite lydnad med jyckarna. Så efter "efter-jobbet"-promenaden så blev det ett litet lydnadsträningspass på infartsparkeringen där bilen står medan jag jobbar.
Efter det relativt korta - men roliga (faktiskt) - träningspasset styrdes bilen direkt till ICA där det inhandlades Marabous nya 200-grammare "Black" (cola hade jag redan hemma, väl kylda). Black är mjölkchoklad med saltlakritsbitar, och det märks; det går inte att sluta att "bara ta en" om och om och om och om igen. Jag antar att det är saltet i saltlakritsen som gör det. Men gott är det!
Men... det var ju inte godiset jag skulle skriva om, ju! Hur gick det på träningen?! Jo...
Spirou är duktig och på när vi tränar (till skillnad mot vid promenaderna då han fortfarande sackar efter; är lite orolig över det). Han tycker både lydnad och freestyle (som jag inte kunde låta bli att peta in lite här och där) är superskoj!
Bilden är från vår första freestyle-tävling (av typ två-tre ;)). Foto: Lisis.
Wilbur, den trettonåriga pudeln, han är som en liten virrig och totalt förvirrad valpspoling. "Sitt? Vad betyder det? Aldrig hört förut!", virrade han runt. Detta kändes ganska frustrerande (min onda och stela rygg gjorde inte det hela så mycket bättre; att mellanpudlar är så himla små - och marken kändes väldans lååångt ned - förbättrade inte det hela heller), men det är bara att acceptera att jycken börjar bli gammal (och att jag är för tjock, måste göra nåt åt det. Hm? Marabous Black-chokladkaka o cola...Hm?).
Wilburs irrande beror antagligen på att både hörsel och syn nog inte är riktigt som i unga dar samt att han måhända börjar få senilsymptom. Men det viktigaste är att han tycker att träningen är kul. Jag får helt enkelt låtsas att han är en liten outbildad mellanpudelvalpspoling och träna därefter.
"Vad menar du, matte? Vadå sitt? Jag gööör ju det!!", protesterar Wilbur.
Gromit är sååå på och alert! Han tycker också det är sååå hiiimla kul!! Duktig har han faktiskt också blivit; han går fint i fotposition. Trots att vi har tränat så lite. Jag har ju börjat att belöna med dragkamp vid lydnadsträningen för att få jycken mer tänd och med en mer kvick och alert attityd. Detta gör jag nu med alla tre hundarna, som tycker det är kul. Fast visst drar godiset i mattes ficka något mer. Allra helst för Gromit. Så en liten träning i träningen blev att han fick inte godbiten förrän han tog ordentligt tag i den gamla koppelutslitna mattevanten. Han fattade vinken mycket snabbt och drog och kampade för kung och fosterland. :)
Liiiite oroväckande dock att han tappade koncentrationen så snabbt (mydket fortare än sist) samt att han blev hässjig (kanske på grund av belöningsdragkampen som kräver mer energi?). Gromit var faktiskt lite små-hängig tidigare på dagen (i hans mått mätt, uppför sig som en väluppfostrad jycke). Det kanske var efterdyningar från ep-anfallet dagen före. Jag ska förresten skjutsa honom till veterinären på tisdag för hans ordinarie blodvärdekoll. Det känns lite sådär, faktiskt. Men.. det är bara att gilla läget. Gromit är hur som helst en helt underbar hund att träna med.
Just det! I och med anfallet härom dagen så har jag inte tränat nåt alls på halta-tricket, så vi ligger lite efter där. Men vi kommer igen.
Hoppas vi kommer igen när det gäller agilityn också. Längtar! Foto: Louise.
När det gäller Spirous "se-fånig-ut"-trick så är det liksom nu i hamn. Jippeee!! Jag får väl erkänna att jag faktiskt är lite små-stolt över det. "Se-fånig-ut"-tricket började med att Spirou har ju egenheten att ibland så liksom fastnar hans läppar mot tänderna, och jag har alltid tyckt att det ser så komiskt ut. Tanken föddes att man kanske, måhända skulle kunna få till det till ett trick. Men jag (och andra) har tvivlat på om Spirou verkligen vet/känner vad han gör, och om han verkligen kan själv typ "styra" sin hängtrut till läppar.
För cirka en och en halv vecka sedan så kunde man så smått ana att Spirou kanske har börjat fatta att "det har nåt med läpparna att göra", det som får matte att klicka på den där mackapären. Han slickade runt munnen, han ruskade på läpparna, han testade lite olika varianter. I början på den här veckan så bjöd han på rätt "läpp-beteende" nästan klockrent - han har fattat!! Och han kunde styra sina läppar med hjälp av ett litet halvskutt och lite läpprusk.
Här är filmsnuttbeviset:
Ursäkta att jag tjatar, men jag är så glad och imponerad över min goa klickervänliga hund samt mycket stolt. :)
Nu återstår att träna kommando-förståelse; att det är skillnad på "Är-du-knäpp?", "Se-fånig-ut!" och "Skäms!" Lycka till till mig själv, säger då jag!! :)
♥ En stor-nos. ♥