Sent om sider så fick vi till det - Wilburs fjortonde födelsedagskalas! Han fyllde ju den tolfte januari, och igår var det den andra mars. Ja, ja... men är man fjorton år så vad är några dagar till... Hm? Eller... eh? Det kanske är just när man är en hund och hela fjorton år som man kanske inte kan skjuta fram kalaset hur länge som helst. *harkl*
Orsaken till kalasdrjösmålet är dels att det har varit svårt att hitta en helgdag då alla är lediga (numera när man jobbar i butik så har man såna problem *suck*), och dels att jag skulle hinna städa så att min stuga blir något sånär gästvänlig, samt förstås min ordinära lathet och förmåga att skjuta upp allt till sen.
Fortsättning följer lite pö om pö. Kollar på Vasaloppet samtidigt...
Så var jyckarnas tårtbitar klara. Fjorton tårtljus på Wilburs bit. Nu är det bara att invänta gästerna.
Jag brukar ju inte ha gäster så hiiimla ofta. Vilket märks på mina hundar när gästerna anlände. *harkl* Stackars Miranda, 6 år (min brorsbarnsdotter), hon stod blick still tätt tryckt intill sin trygga pappa, som även han - helt rätt - bara stod lugnt stilla och typ ignorerade hundarna samtidigt som han var som en trygg klippa för sin lite osäkra dotter. Vad gör jyckarna, då? Jo, de är som vilda, skällande - totalt otämjda - odjur, som brutalt förgör precis allt som råkar komma i deras väg. Hälsa med fyra tassar på marken? Hahaha! Låt mig hånfullt skratta, allmänlydnadsinstruktör som man är. Nä, här är det räddas det som räddas kan!
Ärligt talat så har jag lite dåligt samvete över detta, framför allt lillflickans osäkerhet; hon vill nog aldrig komma hit något mer. Vid ett tillfälle så röt jag verkligen ordentligt till när slyngelbusbyrackan Pingu, med all sin kraft, skuttar upp mot oss. Precis samtidigt som jag instinktivt ryter till, så undrade jag hur lilltjejen, som stod strax bredvid bakom mig, uppfattade min något högljudda och mycket barska tillrättavisning. Jag misstänker att lilltjejen reagerade, för hennes mamma upplyste henne lugnt att jag bara röt åt hundarna - inte åt henne - och att hunderna - med all rätt - verkligen måste få sig en avhyvlning när de uppför sig så ohyfsat.
Sen inomhus så satt lilltjejen hela tiden i sin pappas trygga knä och spelade spel i mobilen, dock med någon kort chokladkakepaus.
Nä, så här kan vi ju inte ha det! Jag måste lägga ned lite tid på att få byrackorna att sköta sig, men det skulle vara lite lättare om man bara har en hund. Nu liksom sprider de kvickt som attan ut sig och hälsar (läs: brutalt attackerar) hej vilt, som effektivt och strategiskt - likt en stridsmaskin - betar av sina offer (läs: gästerna) som i sin tur har fullt sjå att värja sig mot de ettriga pirayornas hårdhänta behandling. Man skulle kunna stänga in dom, att de bara får tillåtelse att hälsa - en i taget - om de sköter sig och är lugna. Men... det är fusk. ;) Nä, undertecknad bara måååste göra saker och ting på det svåra (och näst intill omöjliga) sättet. Hur som helst så är det nog (!) lättare att träna detta om man har nån (stackars) gäst att träna på.
Här sitter dom dock lydigt, som fyra tända ljus, så det blir sammanlagt 18 tända ljus på bilden.Observera att inte en endaste hund brann upp på kalaset. :)
Nu blir det lite vasaloppspaus igen... jag säger till när jag har skrivit klart. Med andra ord är jag inte klar än...
Imponerande! Av både skidåkaren och intervjuande Kalle Moreus. Jag reagerade när jag hör att killen säger att det inte går riktigt bra... (jag kollar upp från datorn) ... "Vad är det då?", frågar Moreus den sittande Vasaloppsåkaren. "Jo, benprotesen skaver...", svarar killen med ett besviket suck samtidigt som han fixar och donar med sitt högerben. Han berättar att det är hans första Vasalopp, och att benet är nyligen (!) amputerat. Kalle Moreus säger att killen är den verkliga hjälten, men lyckas säga det på ett coolt sätt - utan överdrivet tuttinuttande. Sedan övergår intervjun om spåret, valla och Vasaloppsstämningen. Hatten av till de båda två!
Efter att Wilbur - och de andra hundarna - fått presenter; läckra köttbullar, oemotståndeliga tuggben och ett och annat kycklingshjärta, och vi tvåbeningar hade fikat klart, så var det tid för...
"Jaha, då var det dags för slagsmålet då...!", säger jag med glimten i ögat samtidigt som jag reser mig upp. Mina luttrade gäster instämmer. Den här traditionen med fotografering av hundar som sitter fint med sina tårtbitar framdukade framför tassarna - och med födelsedagsbarnets tända tårtljus - har jag envist hållit fast sen anno 1991, då Baloo fyllde ett år.
Det var väl framför allt när Gromit var slyngelunghund som denna tradition fick benämningen "hundslagsmålet" istället för stillsamt poserande intill födelsedagstårtan.
Igår var förresten Linus med för allra första gången. Allt gick hur bra som helst. Det ni! Inget slagsmål! Och inte en endaste hund brann upp! Allt gick som på räls.
Gissa om jag är koncentrerad under detta. Vidvinkelsynen är påkopplad (ingen hund får tjuva, ingen får brinna upp, ingen får slåss). Jag ömsom berömmer, ömsom tillrättarvisar samtidigt som jag placerar ut hundar, sätter ut tårtfaten, fotograferar, blåser ut tårtljusen, tar bort dom nu släckta ljusen från tårtbiten och sedan säger varsågod, för att slutligen hålla koll att ingen ryker ihop med den andra medan de glupskt hugger åt sig läckerheterna. Måste säga att denna gång så blev jag lite imponerad av jyckarna, speciellt Linus. Tror jag bara behövde lite kort säga "Pingu, nej!" en gång, sen var det bara lugnt beröm under hela sessionen. :)
Wilbur är klok nog att spana in Spirous tårtbit än hans med 14 brinnande ljus.
Som ni ser är bilderna lite suddiga, men det är precis så det ska vara när det är kalas!! :)
Ett mycket kort slagsmål blev det dock sen på "efterfesten"...
När de flesta gästerna hade åkt hem (det var ju Melodifestivalen lite senare), så rök plötsligt Pingu och Wilbur ihop när de skulle äta sin middag. Jag var precis intill, men jag hade händerna fulla (höll på att duka av), så det tog några sekunder innan jag kunde med van hand* montera bort Pingu från stackars Wilbur, som denna gång blev lite "tagen" efter råkurret. Men han blev strax fit for fight (hehe) igen.
Innan brorsan (jag har alltså tre brorsor, så den ena av dom) åkte hem - han hade hjälpt mig att fixa min dator = "efterfest", traditionsenligt bjöd alla jyckarna på godis innan hemfärd, så efter lite envis övertalningsförmåga så anslöt även Wilbur - och alla bjöd på konster och lite trix. Om jycken frivilligt och glatt kan bjuda på det, så är allt okej. (Wilbur fick faktiskt ett litet ytligt skrapsår efter Pingus dumma påhitt.)
Wilbur, 14 år.
Nu idag mår alla jyckarna bra - inklusive Wilbur - men är lite trötta.
* "... med van hand" menar jag inte att jyckarna slåss jämt och ständigt, utan det är faktiskt numera sällsynt, men kan dock förekomma. Jag menar bara att jag känner ingen större oro över detta; dels eftersom det väldigt sällan blir några skador - varken på jyckarna eller mig, och dels för att jag är övertygad om att slagsmålen är övergående, de beror på att en viss liten slyngel just är... en liten vilse slyngel. Men alldeles för stor - och dum, tillägger Wilbur med all rätt!
PS. Det här att ibland ha gäster medför något gott: huset blir städat! Nu känns det som jag har typ fått ett nytt hus; jag har "hittat" en skinande fin diskbänk under en del "bråte", för att inte tala om bordet som är här under datorn. Det fanns ett bord under alla tidningar och... jag vet inte vad som låg ovanpå och döljde det fina träbordet osv... Fast stugan är inte färdigstädad än; om jag minns rätt så fanns det en köksbänk typ mitt emot diskbänken...... DS.