I torsdags var Höns-mamman framme igen!
Lilla Gromit mådde illa - han kräktes säkert typ sex, sju kanske t o m åtta gånger under dagen. De sista pölarna (ja, när man inte har nån mat kvar i magen - bara vatten - eftersom jag såg till att han drack - blir det istället slemmiga pölar), var mörkt brunfärgade.
Oj då! Nu glömde jag varna för äckliga detaljer - Sorry!
Eftersom jag aldrig hitintills sett den "kräk-färgen", så blev jag lite orolig. Wilbur o jag skulle simma senare på kvällen (Nej, Marie! Jag är ganska övertygad att djurägaren INTE får simma med - trots att man har hört att det även är nyttigt för människor med sim-träning, och att det egentligen vore nyttigare för mig och min put-mage än läckra semlor. Se gästbok 29/1). Då passade jag på att fråga om Gromits spy-pölar. Jag fick bl a uppmaningen att hålla honom under uppsikt, och ifall han inte blev bättre till nästa dag så skulle jag absolut åka in med honom. Nu satte den verkliga höns-mamman igång i mig - hon var på - till fullo! "Jaha! Hoppas han överlever därhemma medan Wilbur o jag simmar. I och för sig var han hur pigg som helst när vi åkte... Fast...!"
Efter simningen hade jag planerat att åka till ICA för att handla. "Men tänk om Gromit har spytt igen - och det blir slagsmål om kräk-pölen!", tänker jag oroligt.
Ja, just det! Spirou hade ju under dagen varit MYCKET intresserad av Gromits uppkastade frukost. Han som redan nu är för fet! Käkar han upp Gromits spyor blir det ju dubbla portioner! Att det är tämligen äckligt och ganska "ohygieniskt", brydde jag mig mindre om - Det räcker att matte (jag) är för fet!
"Om de nu har slagits om spyorna medan Wilbur o jag har simmat, så har de ju nu redan hunnit göra det", tänker jag "förnuftigt", och ser framför mig stackars Keaton mördad, och sönderslagen samt utspridd över hela vardagsrummet. Han hör ju inte när Gromit morrar - och så blev det missförtånd. Ja, så fantiserar jag när vi åker hemåt. "Nä, jag struntar i att handla - jag åker direkt hem!", bestämmer jag mig för.
När jag åker in på uppfarten till mitt hus, ser jag hur Spirou hoppar upp i fönstret. "Varför bara Spirou?", tänker jag genast, "Är Gromit död nu?! Fast sekunden efter så kikar även Gromit fram. Men inte Keaton! "Fast å andra sidan så är det lite väl trångt i fotöljen vid fönstret, så det är egentligen ganska logiskt att han helt enkelt inte får plats", resonerar jag sedan, "Å det kan ju faktiskt vara så att han ligger o sover, och helt enkelt inte har märkt att bilen har kört in på gården!".
Jag tar mitt förnuft till fånga (!), och bestämmer mig att vända, och att åka att handla i lugn o ro.
När Wilbur o jag sedan kommer tillbaka, så möts vi av samma syn som förra gången: Först hoppar Spirou upp i fönstret, strax följd av Gromit. Bägge skäller hysteriskt. Jag o Wilbur går upp till huset. Jag lyssnar noga efter de olika rösterna: Spirous voffande och Gromits bjäbbande. Men jag hör först inte Keatons vaffande! "Näe! Nu ligger han där utspridd runt hela huset. Död!" Jag kikar försiktigt in genom fönstret.... Inte en utspridd hund-kropp så långt ögat kan nå - inte heller nån spy-pöl!
Ja, alla levde och frodades. Så här blir det när Höns-mamman tar överhanden. Det är tur att jag är fullt medveten om henne - hönsmamman alltså - att man inte ska bry sig så mycket om henne.
Och Gromit - han var bra i magen dagen efter - pigg som en pelikan - eller i alla fall - som en springer i sina bästa år!
PS. Fyra nya foton i "Favorit-foton". DS.