Igår skjutsade jag Grompan till sin Grund 2-kurs som Springerklubben anordnar. Det är i alla fall meningen att han ska lära sig... få se nu vad det hette.... "linjetag", "klockan" och att markera eller nåt liknande. Vad det hela handlar om är alltså att apportera vilt - dels på land och dels i vatten - såsom en riktigt jaktspaniel ska arbeta rent praktiskt. Varken Gromit eller jag har några större kunskaper i detta ämne. Haha! Grompan anser förstås att han kan det här, och han är minst sagt villig att dela med sig och visa upp sina färdigheter. Att vänta på sin tur... "Eh.. Vadå?!!!", undrar Gromit förvånat.... är något han absolut inte vet vad det är för något. "Vadå vänta? Det är ju MIN tur NU!!! Det är ALLTID min tur!", anser Gromit.
Det där ordet "linjetag" har jag stött på lite då och då när man har läst i Springertidningen och i Apportören samt på andra springerägares bloggar (eller dylikt), och jag har alltid undrar vad det exakt är. Jag har haft mina aningar, och det var som jag trodde. Lite smart är man väl. ;)
Uttrycket "Klockan" användes bara när man ska lära jyckarna att söka ut åt vänster/höger efter förarens handtecken. Hundarna behöver alltså inte lära sig klockan och passa tider och så där.
Det var extra kul att Gromits brorsa Albin är med på kursen. Om jag minns rätt så är han både utställnings- och viltspårschampion. Om man jämför Gromit och Albin så skulle man nästan kunna säga att de två är "olika som bär". Albin är en riktig utställningsstjärna; Han är försynt, fin i kanten, noggrann, lugn och framför allt TYST!
Vackra Albin. Foto: Lena Johansson.
Söta Gromit.
På nåt sätt är de så lika, men samtidigt så olika.
"Gormit" pip-skrek så gott som hela kurstillfället igenom. Jag hade ofta svårt att höra vad instruktören (Gromit avgudar henne) sa. En kurskamrat undrade förresten med tanke på hur Gromit ständigt pep om han hade svalt en kanariefågel.
När vi stod och lyssnade eller väntade på vår tur, så kastade sig Gromit - med all sin kraft - ständigt men oberäkneligt fram i kopplet. Samtidigt som han skrek: "Det är MIN tur NUUUU!!!! JAG kan visa!!". De andra hundarna väntade TYSTA och lugna vid sina mattars sida - i slakt koppel.
Ärligt talat så dök faktiskt "hönsmatten" upp ur mig, när jag förgäves försökte lugna Gromit. "Han får väl inte anfall nu?", oroade jag mig - helt hypokondriskt och i onödan. De sammanlagt fyra anfall han hittills har fått har ju varit medan han sovit. Varför skulle han få det nu för egentligen? Vad man inbillar sig!
Hur som helst så har vi faktiskt till och med tränat idag efter jobbet här hemma på tomten. Och självklart fick alla tre hundarna prova på. På nåt vis tycker jag nästan det är roligtast med Wilbur. En pudel ska inte träna jaktapportering - han ska ligga på dunkuddar i soffan och äta praliner. ;) Wilbur tyckte det var jätte-kul. Självklart även Spirou, som blev så till sig, så när vi hade tränat klart blev han så besviken att han voffade på mig uppfordrande: "Nä, kom igen nu! Jag vill MER!!!".
Alla tre jyckarna fick göra alla fyra övningarna (Avlämning, "Fram", Höger/vänster och "Ut") tre gånger var. Rättvist ska det vara, och korta träningspass. Nu ska jag försöka göra det här minst en gång per dag, så får vi se om man får tre stycken jaktapporteringsstjärnor.
Här väntas det på apportering.
Wilbur.
Spirou.
Gromit.
Alla bilderna är från tidigare tillfällen.
Apropå ingenting, ja... min fåfänga kanske. Alla hundarna på kursen var tjusigt nytrimmade. Det var bara Gromit som var rufsig och dan i håret. Eh.. pälsen, menar jag. Men nästa gång, då... då ska ni få se på trimmade Gromitöron och -hals. Och kanske en å annan Gromit-tass.