Ja, ja... Få se... *kollar gamla dagboksinlägg* Just det, den 21:a juli skrev jag visst att jag skulle träna sån där "jaktspanieltjohejsan" minst en gång per dag. Dagen efter skrev jag på Facebook att nu hade jag minsann tränat TVÅ gånger. MEN! Vad hände sen?!!! Det tog liksom slut där.
Tills idag - den 1:a augusti - då körde vi vårt tredje (3:e) träningspass. Hundarna var verkligen som eld och lågor när de insåg (vilket de gjorde omeddelbart) vad som var på gång. Med oavbrutna "Tjohoo! Va´ kul!"-skutt dansade de runt mig när vi gick bort till min tomts lilla gräsplätt. Efter förra gångens träningspass funderade jag lite på att det gick nästan för bra. I och med att de hela tiden gjorde rätt, så kan man ju ifrågasätta om de verkligen förstår vad jag vill att de ska göra. Idag gjorde jag allt lite svårare.
När de fick träna "klockan", vid skilja på höger/vänster handtecken, försvårade jag det hela med att vid det sista försöket lägga godbit på bägge plastlocken. Här fanns det nu ju risk för att de får sin belöning fast de gör fel. Precis som i agilityträning med godisskål så är ju "Nej!"-ordet (eller andra ord som har samma bestämda "låt-bli!"-innebörd) förbjudet.
När det var Spirous tur för "eldprovet" med godis på bägge sidorna, så blev det så att jag även flyttade locken ett par decimeter längre bort. När jag gjorde detta tänkte jag att nu är jag dum och försvårar med två saker samtidigt. Fast det var tydligen smart, eftersom "Dum-Spirou" gick åt fel håll, men exakt samtidigt (eller faktiskt tiondels sekunden innan) som jag lite lätt förebrående ojjade att "nu blev det fel", så stannade han upp och tvekade. Kanhända att anledningen till hans tvekan var för att locket som sagt nu var flyttad. Eller så tänkte han till, och kände att "Näe, nu gjorde jag nog fel!". Hur som helst tog jag tillbaka honom till utgångsplatsen innan han åt upp godiset. Och han gjorde sen helt rätt - åt bägge hållen.
Wilbur förstår inte/missade det där med "Framåt-handtecken". Han vinklade ut mot höger - fast dummien låg bara ett par meter ifrån hans avsteg från den raka linjen. Kanske han hade tröttnat på "den där tygklumpen", eller så börjar min elva år gamla pudel tappa synen en smula. Hur som helst så valde jag att ta tillbaka honom, och göra om skicket. Och det gick då perfekt.
Gromit gör allt perfekt, och med en sån underbar fart och glädje.
Alla tre jyckarna är verkligen jätte-duktiga. På varsin nivå. Till Wilbur gör jag enklast. Spirou får en lite mer avancerad utmaning och Gromit, han får absolut de svåraste uppgifterna. Han behöver sannerligen att få jobba. Och han ger verkligen aldrig upp.
När vi efteråt gick in, så funderade jag lite på att jag faktiskt håller på med jaktträning. Och tycker att det är kul! Moi! Jag har (och har alltid haft) en lite splittrad inställning till det här med jaktträning. Jag tycker det är lite oetiskt typ, med alla dessa stackars fåglar som man skjuter enbart för att använda dom till hundträning. När det gäller träning av riktiga jakthundar som senare skall användas till praktiskt jakt, så tycker jag det är helt egalt. Man måste ju träna för att få en god jakthund. Men när det gäller hundar - som undertecknads - som gör det "just for fun" så ställer jag mig tvekande. Att duvor, kråkor och måsar offras för att jag ska få leka litegrann. Och så har jag hört att de kallas för "skräpfågel"! Vadå "skräpfågel"? Jag tycker duvor, kråkor och måsar är fina! Allra helst i levande tillstånd.
Kan man inte träna upp fåglarna, sätta på dom en liten skyddsväst - just in case - och så tränar fåglar, hundar och människor jakt tillsammans. Haha! Vilken idyll det skulle vara. Vilken utopi! :)
Apropå ingenting, så har det idag varit i mitt tycke alldeles utmärkt väder med solsken och lite moln. Okej, det var nääästan lite för varmt, men de svalkande sköna blåstpustarna satte pricken över i:et. Nästan perfekt!
Efter jaktspanielträningen gick vi på en lite längre koppelpromenad. Vi tog en liten plask-i-vatten-paus vid Stavas festplats.
Wilbur och Spirou plaskar fötterna i bäcken. Jag står ovanför uppe på bron. Gromit är gömd någonstans i vegetationen.
Wilbur, Spirou och Grompan.
Efter den en och en halv timmes långa promenaden var det fikapaus hemma med obligatorisk tupplur i soffan. :) Vid åtta-tiden kom jag på att ICA stänger om en timme. MAT!! Så iväg och handla. Hundarna fick stanna hemma och vakta huset. "Suck, va´ tråkigt!", sa de om denna hedersvärda uppgift. Därefter åkte vi till brukshundklubben. Jag hann bara träna Gromit eftersom jag ville hinna till skogen innan det blir för mörkt. Det känns alltid så orättvist när inte alla får göra nåt. Fast det är nog bara jag som "lider" mest av det.
Gromit var återigen hur duktig som helst. När vi tränade sitta kvar i starten, så fick jag till två riktigt fina spelade snubblingar. Det var nästan så jag blev lurad själv. Gromit satt ändå kvar som om hans rumpa var fastklistrad i marken. Tänk att den hunden var i höstas/våras en notorisk tjyvstartare!
För tillfället kör jag en liten nödlösning vid kontaktfälten. För att förstärka att jag vill att han ska stanna upp och lägga sig ned, så vänder jag mig om och springer baklänges utmed typ nedre halvan av nedfarten. Gromit fattar. Han ligger kvar och väntar på mitt "Kör!". Tänk ändå om jag bara kunde vara mer konsekvent med mitt kommando. Ofta hör jag mig själv säga "Yes!" eller nästa hinders namn, typ. Så länge jag är inkonsekvent kan jag inte begära att Gromit-stackarn ska göra rätt.
Vi lyckades även med ett par strålande bakombyten. Som vanligt avslutade vi med lite släpp på målraka. Även här är det så kul att se denna förändring. Förra året var han ju hopplöst (i dubbel bemärkelse) ständigt springande framför fötterna på mig.
Slalomet fungerar bra, men kan givetvis bli mycket bättre och snabbare.
Efter en halvtimmes Gromit-agilityträningspass, så åkte vi till skogen. Denna lilla krabat anföll bilen precis när jag körde in på den lilla parkeringsfickan längs vägen:
Ja, inte världens bästa bild precis. Men gissa om jag blev förvånad när denna gräshoppa skuttade upp på vindrutan! Undrar vad den egentligen ville säga mig med sitt tilltag?
Cirka en tjugo minuter senare knatar en liten söt mini-padda över stigen precis framför mina fötter. Senare på bilfärden hem, så tar jag en liten extra tur bort till rondellen i Rosenkälla och tillbaka igen. Detta för att jag ville höra färdigt låten på bilstereon innan jag kom hem. Precis när jag kört runt rondellen och tänker gasa på, så knatar en råtta (eller en gigantisk mus) rakt över vägen precis framför bilen. Vad vill ni säga mig, småkryp???
Här är låten som jag ville höra till slut innan jag kom hem. :)