Två oväntade saker hände igår kväll.
1. Vid agilitykursen (modell fortsättning) efter att vi hade kört en hoppklassbana, så började jag introducera jaakko-sväng för kursdeltagarna vid en hinderkombination som inte alls var direkt lik någon kombination i banan som vi nyss hade kört. Efter att vi hade talat om jaakoos en stund, så pekar en kursdeltagare bort mot banan och utbrister: "Så då skulle man kunnat ha kört det här därborta?!". Agilitytänk-poletten hade definitivt trillat ned. Jag blev mycket imponerad - och glad!
Haha! Sedan när kursarna fick testa detta agility-trick, så bjöd de på en del fantastiska varianter av svängar och snurrar, bland annat "Linda-sväng" och "Kajsa-skutt" - men allra mest visade de upp tvättäkta jaakoo-svängar. De är duktiga mina kursare! *mycket stolt instruktör*.
"Hörru matte, nu kör vi slalom!"
2. Efter att kursen var slut, medan jag packade ihop mina grejer, så lät jag mina tre jyckar få sträcka på benen och rusa vilt runt på agilityplanen (!) När jag går mot bilen bärandes hundbur och ryggsäck, så får jag infallet att be Spirou att köra slalomet (8-pinnars). Han skuttar (Spirou springer inte - han skuttar) glatt in i första porten - och fortsätter sedan helt själv hela slalomet igenom - medan jag står still bredvid och hejar glatt på. Spirou körde slalomet fullt självständigt utan mitt fysiska stöd - visserligen i "Spirou-takt", men ändå. Så duktig var han aldrig när han var mitt inne i sin "agilitykarriär"! Hm...? Jag borde kanske skämmas för att jag inte då utvecklade hans talanger tillräckligt långt. Ja, ja... *något skamsen, men stolt matte*
Spirou då det begav sig. Hävarö BK. Foto: M. Nelson.
Greta och Spirou, två mycket stolta pristagare. Vallentuna BK. Foto: L. Medman.
En helt annan sak...
Igår bestämde jag mig definitivt för att fortsättningsvis vara normalt hövlig (fast inte mycket mer). Ibland när de där berömda dropparna svämmat över bägarkanten, så går det liksom inte att fortsätta låtsas att man inte märker hur det skvalpar och droppar bakom en. Hur mycket man än försöker. Det spelar ingen roll hur gigantisk stor bägaren är, när den där sista droppen faller så blir det blött även runtom. Ovillkorligt så rinner och forsar det över kanten. Men hövligt och proffessionellt kan man förstås alltid hantera de tråkigt irriterande droppandet. På ett vis känns det lite falskt, men lika lågt som andra sjunker jag då aldrig!
Ung Gromit drar mogen Spirou i svansen.
På söndag är det agility-DM som gäller. Haha! Då ska Grompan och jag vinna! Hahahaha!
Obs! Detta är alltså ironi. Det finns fler mer trovärdiga kandidater till DM-titeln. Tävlingen är ju en inoff, och därmed kommer det vara som en klass2-tävling. Vi är i ettan och det är flera mycket duktiga klass3-ekipage - och klass2-ekipage - som deltar som är mer värdiga titeln. Fast under har ju förekommit tidigare - sägs det.
Gromit försöker sikta rätt.