En annan valpkrångel-sak vid koppelpromenad, som man kan börja så smått skönja framsteg, är att Pingu har nu hela tre (3) gånger själv lyft på framtassen när den har trasslat in sig i kopplet. Vilken lycka! Detta inger hopp om att någon gång inom snar framtid så slipper man ständigt böja sig ned till marken och fixa trasslet.
Och vet ni vad?!!!! Igår så hände det! För första gången - någonsin - så duckade Pingu! Vilken lycka (igen)!! "Eh..? Vadå?", undrar ni. Jo, minns ni dagboksinlägget om när vi var i skogen för första gången, och att jag då konstaterade att lilla Pingu ansåg att det där att gå runt saker och ting är överreklamerat. Hans måtto var: Rakt fram! Alltid!! Över stock och sten, genom tät djungel och bråddjupa raviner.
Lill-Pingu har "fastnat" i en bråddjup (?) djungelravin (!) på sin första skogspromenad.
I detta "alltid" ingår även när man går med flera hundar i koppel, till exempel som i mitt fall tre jyckar. Lill-Pingu går faktiskt inte alltid framåt här, utan han upptäcker ju roliga saker - som bara måste undersökas - ibland till vänster, ibland till höger, ibland bakom sig - och ibland rakt fram... och då händer det stundom att nån av de andras koppel är liksom i vägen. Men vem bryr sig? Pingu bara travar rakt på, så att Spirous eller Wilburs koppel hamnar under hakan på honom, så att Spirous eller Wilburs koppel stramar. "Vem bryr sig?!", tänker Pingu, och travar bestämt framåt fast han borde tycka att det tar emot med sin "brorsas" koppel spänt över strupen - och att Wilbur eller Spirou tvingas även de att hänga med, och att de då också trycks - helt ofrivilligt - mot Pingus huvud (eftersom kopplet typ halar dom närmare honom).
Men nu igår så duckade han under sin brorsas koppel i sin framfart att upptäcka nåt totalt ointressant. Jiippee!
Vad mer i Pingu-väg..? Jo! När vi ska åka hemifrån till jobbet, så hände det att han inte alls ville följa med - han ville vara kvar hemma på tomten. Han struntade totalt i att de andra två redan satt i bilen, och att jag lockade på honom. När jag då gick för att hämta honom, så försökte han först att få till en jaktlek. "Ha!", visade jag supernobbande med ett fnys. Med lite list och rätt kroppspråk så satt lillpysen strax i bilen - och fick en godbit att gnaga på.
Just det! Det var en liten period när Spirou inte ville följa med. Han satt kvar uppe vid huset. Jag antar att han inte ville följa med ned till gårdsplanen för en viss liten krabat inte kan låta hans ömma (borde vara i alla fall) öron. Men nu de senaste dagarna så har Spirou passat på att skutta in i bilen, medan jag - och Pingu - går bort för att öppna grinden. Smart, Spirou!
Väl inne i bilen får alla tre jyckarna en liten godbit.
Pingu utforskar stora världen. Man kan tydligen gå under saker...
... och man kan klättra över dom.
Nu tycker säkert en del att jag är lite väl generös med godisbelöningarna, att jag inte istället använder min pondus, mitt ledarskap (om jag nu har nåt). Ja, kanske, men det funkar.
Apropå det!
Jag tycker det är rätt så intressant det här med att Wilbur och Spirou uppfostrar lilla Pingu så olika.
Wilbur har ju sen första dagen satt lill-Pingu på plats med morr och utfall, så att lillvalpen gnytt och pipit i högan sky. Ja, inte de två första dagarna, då användes lill-valpen till diverse onämnbara lekar. *harkl* Men numera om Pingu råkar komma för nära, eller till och med om han för för mycket oväsen, så morrar Wilbur och visar tydligt att valpen ska uppföra sig!
Pingu visar Wilbur stor respekt, han vänder genast bort huvudet och lägger bak öronen när Wilbur är i närheten. Ofta så till och med traskar han raskt därifrån. Fast sen samtidigt så finns det tillfällen då Pingu tycker att det kan vara värt risken att mista livhanken - och han är där - helt nära - med en tass över Wilburs nos (till exempel vid godisutdelning).
Spirou är istället den som lider (?) i tystnad. Han tillåter ju valpen kliva rakt över honom, tillåter honom att gnaga hårt i hans öron med hans sylvassa valptänder. Visserligen stelnar Spirou till i försök (?) att slippa undan. Ofta så gnäller Spirou ut sin smärta, men det bryr sig inte Pingu om ett dugg.
När vi går skogspromenad så går Spirou långt efter oss. Om han försöker komma ifatt, så motar Pingu effektivt bort honom. Lill-Pingu har puttat ned Spirou till längst ned på rangskalan. (?)
Fast å andra sidan, så följer Pingu Spirou som en skugga; hemma på tomten, vid godissök i skogen etc. Där Spirou är, är Pingu, som gör precis likadant som sin storebror. Visst kollar Pingu även in Wilbur, men då på behörigt avstånd.
Det händer ibland att Spirou försöker skaka av sig sin plågoande, som ständigt hänger efter i hasorna... men han gör det alldeles för mesigt och halvdant.
Gromit, Spirou och Wilbur
Wilbur och Spirou gör precis likadant som när de uppfostrade Gromit. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig, sen när lill-Pingu inte längre är en liten lillvalp - utan är en trotsig unghund. Om ni (mot förmodan) orkar, kan man läsa om relationen Gromit/Wilbur/Spirou/Keaton här i mastodontkåseriet (?) "Hunduppfostran 20 år senare". Alldeles i början på del 2 beskrivs detta.
Undrar varför Spirou uppför sig så här? För jag vet att han absolut kan ryta till. Han gjorde det till exempel igår när han hade ett tuggben - som han absolut inte ville dela med sig till Pingu. Pingu fattade vinken direkt!
Tycker inte Spirou att "Attack-Pingu" är så jobbig som jag inbillar mig? Eller tror/tycker Spirou att Pingu ska sluta när han stelnar till så där, och därmed visar att han inte vill vara med i leken? Att han tycker att "man ska inte behöva ta i mer - för Pingu är ju bara en liten valpspoling"?
Ja, du! Ibland skulle man bra gärna vilja veta vad som försiggår i dessa hundhuvuden.