Haha! Den senaste en och en halv veckan har jag - hönsmatten eller den ansvarfulle hundägaren (välj själva) - oroat mig ständigt, varje dag att Grompans (faktiskt livsviktiga) piller kommer ta slut den åttonde (alltså i fredags). Under denna tid har det blivit flera telefonkontakter med Gromits djursjukhus i Uppsala för att försöka få hit ett nytt recept. Men på grund av allt från missförstånd, veterinären på semester till simpelt hederligt oflyt, så har det liksom gått åt skogen. Fast till slut så! När jag kom hem efter jobbet i torsdags, så låg det lilla - mycket efterlängtade - receptet i brevlådan. Yes!!
Vadå livsviktiga? Jo, när det uppdagades att Gromit har epilepsi, så läste man ju på litegrann (eller ganska mycket) om ep. Och på flera ställen kunde man läsa varnande text om att det är farligt att tvärt sluta med pillren, för då finns det risk att man får mycket svåra anfall. Anfall som kanske aldrig slutar. Man dör alltså.
Haha! Gick nyss för att kolla vad det egentligen står på pillerburkens bruksanvisning (eh.. bipacksedel heter det visst), och påmindes då om en mening: "Ett litet antal personer som behandlas med läkemedel mot epilepsi som t ex fenobarbital har också haft tankar på att skada sig själva eller begå självmord. Om du någon gång får dessa tankar, kontakta omedelbart din läkare." Jag skrattade rått och högt när jag nyss läste det. Sån humor har jag! "Om du någon gång får dessa tankar, kontakta omedelbart din läkare." Öhh! Varför då?! (Undrar om man nu har sådana tankar verkligen är så mycket vid sina sinnens fulla bruk att man verkligen kontaktar läkaren? Hoppas det.)
"Gromit!! Har du någon gång fått sådana tankar?" Äh, han glor bara dumt mot mig. Det ser ut som han tänker nedvärderande om sin matte. Jaha! Nu vänder han nonchalant på tassen och går iväg! Tyckte jag såg att han himlade med ögonen också. Hm..? Visst muttrade han nåt surt nu..? Hörde endast "... bara människor... så dumma..." Jag tycker att Grompan nu är ganska orättvis. Vad vet han om hur det är att vara en människa? Nada!! Till exempel: Han har minsann inte varit orolig den senaste en och en halv veckan för hans väl och ve. Han bara slurpar i sig pillren, precis som dom kommer från en aldrig sinande burk.
Pillerburkar.
Det här var inte alls det jag egentligen hade tänkt skriva om. Till saken...
I fredagsmorse när jag går från jobbet efter att jag har kvickt och under tidspress fixat det där jag egentligen skulle gjort kvällen innan, så känner jag mig mycket väl till mods; Receptet ligger i fickan, jag hann med jobbgrejen i tid, fast jag försov mig, solen skiner och det är fredag - i morgon helg - allt känns bra!
Precis när jag tänker denna tanke, så slår det mig att man borde inte tänka så där glatt, för då kommer det hända något tråkigt elände. Men så rättar jag mig själv: "Äh, dumheter! Varför skulle nåt dumt hända bara för jag tänker så? Det är väl i alla fall att ha för höga tankar om sig själv!" Så jag fortsatte att tänka positivt och glatt medan jag går mot bilen.
Jag låser vant upp bilen med nyckelns fjärrfunktion, i oväsendet från det intilliggande vägarbetet, så enbart ser jag på de kort blinkande lamporna att bilen verkligen låser upp sig. Jag öppnar vänster bakdörr, lägger tillbaka jobbnycklarna i ryggsäckens ytterfack precis som jag alltid brukar göra, jag känner att jag behöver lite lypsyl som jag smetar på i lugn och ro samt vevar därefter upp bakdörrens fönsterruta (hundarna hade varit kvar i bilen). Jag smäller igen dörren. Tar sedan ett bestämt tag i förardörrens handtag... Låst!!
Först fattar jag ingenting. Jag minns att jag förvirrat ser att både förardörrens och bakdörrens ploppar är nedtryckta - alltså låst - och jag står utanför!
Sedan känner jag bilnyckeln i högerhanden. Jag till och med står i ett par sekunder och bara glor på bilnyckeln - som jag kramar hårt i min hand.
Vid däckbyte..
- Hörru, tror du att matte verkligen vet vad hon pysslar med?!
- Tveksamt!!
Jo, min bil är ju en sån där "modern" bil, som typ "tänker själv". En finess är att om man låser upp bilen med fjärren, och sedan ångrar sig, alltså inte öppnar någon bildörr, så låser den sig själv igen - efter cirka 20-30 sekunder. Det är en bra finess - om man ångrar sig, och glömmer att låsa bilen igen.
Men nu är det så att givaren (heter det väl?) från vänster bakdörr är ej i fungerande skick. Bilen vet därmed liksom inte om att den faktiskt har en vänster bakdörr. Och då med andra ord, så har den inte en aaaning om om dörren är öppen eller stängd - för dörren existerar ju inte i bilens sinnesvärd (typ).
Jag vet ju om detta, så jag har lovat mig själv att ALDRIG lägga ifrån mig bilnyckeln inne i bilen. Antingen håller jag kvar den i handen eller så placerar jag den i fickan. Men... ibland gör man ju saker utan att veta om att man gör dom. Ibland liksom behöver man snabbt och kvickt sin hand till annat än att bära och förvara nycklar i, till exempel till att öppna blixtlås på ryggsäcken, smeta på lypsyl eller så.
Som en extra åtgärd, för att jag nu inte ska råka bli utlåst, så har jag numera en vana (som jag denna morgon inte höll mig till) - om jag vet med mig att jag kommer fixa nåt i baksätet, till exempel smeta lypsyl eller nåt annat i lugn och ro, så öppnar jag först förardörren innan jag öppnar vänster bakdörr. Då låser ju inte bilen sig, för då vet han (ja, jag brukar kallar bilen för "han") att matte har kommit för en åktur eller så, att matte har full koll. Han gör ju bara som hans matte säger. Det är aldrig bilens fel, utan alltid ägarens. Hm..? Tycker jag känner igen det där, fast i ett annat sammanhang...
En bild från förr. Tok-Grompan hade själv skuttat upp på motorhuven.