Eller rättare sagt: Inget slagsmål så långt ögat kan nå!
Detta är för er som är nyfikna och undrar hur det egentligen går med FYRA okastrerade hanhundar. Alla hundar, eller framför allt Gromit, Wilbur o Spirou visar tydligt att de vill ha "peace in the" flock. Keaton, gamle man, han bryr sig inte om sånt - tennisbollar är det enda han tänker på! Och om man mister en - finns det millioner fler någon annanstans.Lugn och ro är för honom en självklarhet.
Katta o jag kom på igår (eller när det nu var) att det var en period när det var spänt mellan Spirou o Wilbur. Det var strax efter att både Baloo och Didrik hade gått bort, så då trodde jag att det berodde på det. Det var alltså 2004, och då var Spirou exakt lika gammal som Gromit är nu. Intressant faktiskt.
Så länge jag är "vaken", och hjälper till att vägleda mina hundar, så kommer det här lösa sig. Det kanske till och med redan har gjort det! Som ett steg i min "vägledning" så kommer jag lite då och då, ta promenader enbart med Wilbur o Gromit, för att de ska "connecta" mer med varandra. Jag tror nämligen inte på några "quick-fix". (Det var förfärligt vad jag svänger med engelska uttryck hela tiden. Sluta med det! Concider it done!)
Idag på skogspromenaden kom jag äntligen ihåg att ta med dummyn. Jag ville träna apportering någon annanstans än hemma på tomten. Som en extra liten störning. Inga problem. Jag var dock lite orolig att jag skulle klanta mig, och slänga dummyn så den fastna i något träd - vilket anti-klimax det skulle ha blivit då!!
De hundar som sitter o väntar på sin tur är så duktiga - ingen tjyvstartar. Jag är numera van med en döv hund i den väntande gruppen. Jag är extra noga att ha ögonkontakt med Keaton, så jag verkligen vet att han har sett mitt "Stanna kvar"-handtecken. Likaså när det är Keatons tur att apportera, så är jag noga med att jag inte enbart visar med handtecken åt honom att det är hans tur, utan jag säger även muntligt hans namn, så att de andra hundarna förstår att jag inte menar dom. Inga missförstånd här inte!
En annan liten lustig sak, är att när vi till exempel går i skogen, så får de alltid hoppa upp på en sten eller liknande för att de ska göra konster, och sedan få belöning. Det är alltid upp på nått. Jag har på senare tid även sagt åt mina hundar att gå ned, i till exempel stor grop eller liknande för att söka godis. I början fattade de ingenting - "Vadå? Nedåt?! Så idag när vi kom till "miniatyr-ravinen", så slängde jag dummyn åt det hållet - Det blev genast lite svårare. Intressant hur situations-bundna dom är - jyckarna.
Nu till tråkigheter... Och lite tabu att tala om (precis som med slagsmål).
Det är ju tider nu för att ha mål inför 2009. På flera hemsidors bloggar har det nämnts om vad man har för framtidsplaner. Det första jag själv tänkte på var... Nej, jag törs inte riktigt skriva det... Men... Det är osannoligt att Keaton kommer bli så mycket mer än ett år till. Han är ju nu 13 och halvt. Så... Antagligen någon gång under 2009 kommer det att ske... JAG VILL INTE!!!!!!!!!!!!!!!!! Dumma 2009
Jag har vant mig vid att han alltid finns där. Min....
Ursäkta min ledsamma dramatik, men det här är mitt sätt att förbereda mig. Vi hundägare vet ju att en dag är dagen här. Jag vill inte gömma huvudet i sanden - det är bara att "face it"! A man gotta do, what a man gotta do!
Nu blev det engelska igen... Men har man engelsk springer spaniel, så blir det så ibland. Nu ska jag lägga in mitt nybakade matbröd i frysen. Tillbaka till verkligheten - och så ska jag pussa Keaton på huvudet. Än så länge lever han o frodas. Så det så!