Igår var Gromit, Spirou o jag på Sommarcupen igen. Jag är helnöjd med Gromit. Han hade faktiskt nu ganska bra släpp mot hindren. På något vis känns det som hans förmåga inte har något med mig att göra. Han har det liksom redan i sig. Vi har ju inte tränat så himla många gånger. Hur som helst så är det är rätt så otroligt hur fort hundar lär sig. Med rätt motivation "bara".
Gromit i full fart. Foto: Louise Medman
En sak jag själv har lärt mig, är att när Gromit är i tunnlar, så måste jag ta tillfället i akt och kuta bort till nästa hinder, så att jag får lite försprång, och att jag då också har "all tid i världen" att visa till rätt hinder. Jag kan inte stanna upp och i "godan ro" stå och titta på medan han rusar igenom tunneln. Och varför ska jag stå där å glo för? Han kommer ju ut - förr eller senare - ja, mera förr än senare - i full fart, alltså. Jag menar: Det är skillnad med Spirre-Spirou...
Spirou tar tunnlar med ro. Ja, alla hinder i och för sig. Det är faktiskt ganska kul ändå, att ha två hundar som är sååå olika. Att man får lov att handla dom på så annorlunda vis. På något sätt är det faktiskt jobbigare att köra Spirou än Gromit, eftersom jag måste peppa honom hela tiden. Efter ett tag tar ju luften slut i en, och det blir svårt att få fram uppmuntrande heja-rop. Hela tiden måste man även komma ihåg att ständigt röra på fötterna - för om jag stannar till - gör Spirou likaså. Så hoppa och studsa och larva sig som en.. en... fånig hundägare som tycker agility är roligare än sin hund. ;) Fast jag tror nog att han tycker det är ganska roligt ändå - och det stärker hans självförtroende.
Jo, det här är också skillnad mot Gromits handling. Jag har upptäckt att med honom måste jag försöka ta lååånga steg när jag kutar på det värsta jag kan, för att kanske hinna med virvelvinden från Furuvik. När det gäller slashanken från Furuvik, så är det bäst att ta så korta steg som möjligt istället. *s*
Apropå tunnlar, så rullade sig inte Spirou i en endaste tunnel igår! Fast det var ganska varmt ute. Tänk att man kan bli glad för något så banalt som detta.
Lite upp-peppning innan start...
... Och lite fartigt blir det faktiskt. Beror i och för sig på vad man jämför med. ;)
Foton tagna av: Louise Medman.
Jo, just det! Gromit och jag hade en liten "missunderstanding" vid Hoppklassens start. Jag blev tvungen att gå tillbaka ett par gånger, för att påminna honom vad vi höll på med, när han inte riktigt hade fokus på mig och agilityn. Han nosade och vädrade i luften. Och så missförstod han, och tjyvstartade när jag var på väg tillbaka till min uttänkta position. Då velar jag för en sekund: Vara envis (och tydlig) att man tjyvstartar inte - eller - att bara köra på som inget har hänt? Jag väljer att bara köra på. Mycket beroende på den nu tvungna (och otydliga) improvisationen, så är Gromit på väg in i fel tunnelingång - men när jag tjoar till, tvärnitar han exakt framför (han hade nog en knapp tass eller nosen inne i tunneln - disk, alltså) den felaktiga tunnelingången. Kul ändå att han är så pass lyhörd. Och att han vill verkligen göra rätt.
På något sätt är det nyttigt att få lov att improvisera - när det inte blir riktigt som man tänkt sig eller har planerat på bangången. Improvisation är en konst i sig själv. En i mitt tycke rolig utmaning. Fast en riktigt duktig handler hamnar förstås inte i sådana amatör-lägen, eller...?
Gromit sitter still vid starten. Foto: Louise Medman
Om du är nyfiken på Sommarcupsresultaten - kolla här! Om du tycker siffror å sånt är tråkigt - kolla istället på Sommarcupsbilder - här!
Denna serie träningstävlingar är i mitt tycke roliga, gemytliga och utan krav och prestige. Cuptävlingen kan även bli ganska spännande. Jag minns förra året när det skiljde en poäng mellan Nixxa och Wilbur inför den sista deltävlingen - Nixxa vann..... Hrmf! ;)