Ja, varför inte. "Varför i alla världen då?", undrar ni säkert. Ja, i alla fall om ni är något sånär normalt funtade (fast det kan ju förstås ifrågasättas eftersom ni just nu läser just detta på just denna hemsida ;)). Anledningen till "Bajs"-rubriken är att jag just nu (förfärligt mycket "just" det blev nu då) tycker mig känna en ständig svag bajslukt vart än jag går. Förhoppningsvis är det bara inbillning, men ändock så smått irriterande.
När jag och jyckarna kom hem igår efter jobbet - och veterinärbesök (!), så la jag genast märke till att någon annan än jag har försökt stänga till min exklusiva grind (läs: ett antal ordinära kompostgaller ihopmonterade på högkant). "Aha! De har säkert varit här och tömt tanken!", gissar jag medan jag försöker se spår av stor lastbil på den halvmjuka marken. Men det var svårt att se eftersom det var mörkt ute. Väl uppe på gårdsplanen kunde jag dock skönja lastbilsdäcksavtryck på grus-gräsmatte-ler-gårdsplanen. Min första tanke är nu: "Hm.. Undrar om de har spillt nåt denna gång?" Jag släpper ändå ut hundarna ur bilen, och går bort för att stänga grinden. Innan jag går bort mot grindhålet, så slänger jag - som vanligt - ut en näve godis för lite sökaktivitet. Jag hoppades även att jyckarna skulle välja godis-sök framför eventuell "mattebajs"-sök... Därefter går jag in med matvarorna.
Efter att matvarorna blev inplockade, så sätter jag på mig pannlampan och går ut igen. Hundarna dansar glatt runt mina fötter, sedan rusar de ännu gladare iväg ut. "Hm.. Vart springer de iväg, tro?", iakttar jag dom noga. De rusar bort ned mot gårdsplanen och börjar nosa (läs: förnöjtsamt slicka/dricka) intill bilen. "Okej... ", grunnar jag medan jag går ditåt, ".. några godbitar hamnade nog ungefär där... fast... hm.." Jag riktar in huvudet så att pannlampan (som hade råkat hamna lite på sned) lyser upp marken. I det svaga pannlampskenet upptäcker jag lite utskvättad brun vätska som en cirka meterlång sträng från gräskanten in mot gårdsplanen. Istället för att vara smart, och att först sätta in jyckarna i bilen, och sedan flytta bilen för att strategiskt parkera den över det misstänksamma stället, så tar jag ett antal spadtag med jord och försöker provisoriskt att dölja och gömma "skatten". Okej, det hade förstås varit allra smartast att: 1. Genast sätta in jyckarna i bilen. 2. Lägga ordentligt med jord över "skatten". 3. Parkera bilen över alltihopa.
Bil på gårdsplan.
"Kan matte skita ned på tomten, så kan även jag!", resonerar Wilbur.
Senare på natten vill framför allt Spirou ABSOLUT ut. Jag orkar inte följa med honom, så jag släpper ut honom på tomten helt själv - och hoppas. Gromit följer dock med ut. Efter ett tag ska Grompan in, men Spirre är kvar därute nånstans i mörkret. Jag har faktiskt inget egentligt minne av att jag släppt in Spirou, men när jag vaknade imorse så var i alla fall alla hundarna inne. Klockradions envisa, dumma, irriterande pip ljuder, hundarna kommer fram och slickar och pussar mig i ansiktet. Jag klappar om hundarna - och känner något slags intorkat kladd på Spirous hjässa. Urk!
Fast å andra sidan, så brukar inte hundar få äckel mitt på huvudet när de rullar sig i det... Det kan måhända varit något annat än det jag nu befarade. Fast vaknade gjorde jag i alla fall.
"Jag pysslade med trädgårdsarbete under natten!", bedyrar Spirou. *Hrmf!*
Jo, Spirou och jag var hos Farbror Veterinären igår - så där plötsligt bara. Igår morse så var Spirou alldeles vinglig och ostyrslig i "bakvagnen". Han tappade balansen och ramlade omkull några gånger. När vi gick från infartsparkeringen mot jobbet, så hördes det även att han typ släpade baktassarna i asfalten, och när han kissade så hade han problem med att stå på tre ben. Det märktes att han hade svårare att stödja på höger bak än vänster dito. Spirou som annars mest brukar lugnt skritta, fick plötsligt upp ett snabbt trav. Det såg nästan ut som han liksom behövde "styrfart" för att inte vingla omkring.
Efter ett litet velande från min sida (ska jag ringa nu på en gång, eller avvakta lite, vilken veterinär ska jag välja etc), så ringde jag till slut när det blev en paus mellan kunderna. Självklart då jag äntligen ringer så är det fyra minuter efter lunchstängningsdags hos veterinären. Otroligt nog när jag sen gör ett nytt ringförsök - efter deras lunch - så får jag en tid samma dag. Självklart meddetsamma jag lägger på luren, så rör sig Spirou mycket bättre (!).
Väl hos veterinären, så efter lite böjande, tassreflexkollande, klämmande, nålstickande och ytterligare böjande, så hoppas vi på att provsvaren ska visa borrelia, typ. Hihi! Det är ju lite lustigt att man åter igen hoppas på det, fast faktiskt inte alls så konstigt egentligen. Hellre borrelia, som förhoppningsvis blir botad efter en pillerkur, än diskbråck eller vad annat dumt det nu annars kan vara, eller hur? Medan vi väntar på provsvaren får Spirou lite smärtstillande och antiflammatoriskt (typ rimadyl, fast annat märke, kommer inte ihåg nu vad det hette, orkar inte resa mig upp och gå in i köket för att kolla).
Haha! Det är förresten lite smålustigt med Spirre och hans pillerintag (han går ju även på levaxin). Istället för normala hundar, som man liksom lirkande öppnar gapet på för att stoppa in pillren så långt in som möjligt, så behöver man inte det med Spirou. Jag hinner knappt vända mig om, efter jag har tagit ur pillren från burken, innan han glatt "anfallande" skuttar upp mot min hand (istället för att handen rör sig mot hunden). Han har vidöppen mun, och typ tar tag runt handen för att slurpa i sig pillren alternativt han sitter ned på sin rumpa och gapar likt en gigantisk fågelunge, och jag bara typ droppar pillren ned i svalget. Spirou är en riktig knäppgök!
Varför Spirou valde denna pose begriper då inte jag. Ville han visa upp att det saknas nåt där emellan, eller vadå?