På allmän begäran kommer här den tidigare nämnda spökhistorien. Egentligen är det inte mycket till spökhistoria. Men å andra sidan, till skillnad mot de flesta andra spökberättelser, så är denna sann...
Detta hände för länge länge sedan. Eftersom jag bara hade Baloo, så måste det varit före 1994. Vi var på Österåkers brukshundklubb en mycket sen kväll för att träna agility. Då för tiden så var agilitybanan på den bakre planen. Baloo skällde, precis som de flesta agilityhundar gör, ganska mycket när han hoppar och springer. Eftersom klockan var ungefär vid halv elva-tiden på kvällen, så var jag lite orolig att vi störde med Baloos upphetsat bjäbbande.
Av någon anledning, som jag nu har glömt bort, så gick jag upp till klubbstugan för att göra något. Under tiden så satt Baloo fastbunden vid papperskorgen vid agilityplanen. Han skällde oavbrutet medan jag var borta.
Jo, just det! Klubbstugan är som ni kanske vet kulturmärkt. Och marken den står på samt området bakom stugan är full av gamla fornlämningar och gravar och sånt. När jag går nerför backen tillbaka till agilityplanen efter uträttat ärende (vad det nu var), så hör jag en märklig och avlägsen samt något uppgivet irriterad röst ropa: "Men... Håll tyst!!" Det gick inte att utröna om det var en mans- eller kvinnoröst. Inte heller varifrån den kom. Det var helt klart inte från bostadsområdet borta vid vägen, utan den tycktes mer komma bakom mig - bortom klubbstugan. Men där finns ju... ingenting... Förutom... Rösten lät mycket märklig och långt långt ifrån. Liksom... från andra sidan...
Medan jag går till min skällande mellanpudel Baloo, så funderar jag på den märkliga rösten. Varifrån, och vem som kunde ha ropat. Det var inte förrän flera dagar senare som jag kom på det där med de gamla gravarna och fornlämnningarna....
><
Många år senare en blåsig höstkväll är jag och tränar vid klubben. På den tiden bodde jag på Storängsvägen, så jag hade gått förbi klubben på kvällspromenaden. Med andra ord, så måste vi även promenera tillbaka. Klockan hade säkert passerat 22.00. Jag var ganska trött, så jag hade ingen lust att ta omvägen förbi kolonilotterna. Visserligen är ju den gångvägen upplyst, men jag ville hem så snabbt som möjligt. Därför bestämde jag mig för att ta den närmsta vägen genom fårhagen. Där fanns det ingen belysning. Inte ens ridvägen var upplyst på den tiden.
Då satt det en grind till stigen som går längs med fårhagarna. Grinden var modell som en saloon-dörr. Precis samtidigt som jag räckte fram handen för att öppna grinden, så öppnades den av sig själv ljudlöst mot mig.
"Åhh! Tack!", sa jag förvånat och artigt högt för mig själv. Utan att tveka steg jag och min hund in i mörkret... Bakom min rygg stängdes grindarna lika ljudlöst som de öppnades för mig....
Det var ju en blåsig höstkväll. Det kom en vindpust precis när jag skulle ta tag i grinden. :) Varifrån, och vem som tyckte att Baloo skulle hålla tyst har jag ingen förklaring till....