... den där fillmsnutten som Tina "råkade" filma i Ågesta igår? *funderar*
Medan jag grubblar på det - lite fler bilder. Denna gång från Västerås i förrgår.
Just det! Så där fort ska man springa - inte stappla fram som jag gör.
Baloo och Sabina rusar framåt...
... och precis så här fint ska man visa hunden vart den ska ta vägen.
Här har vi ett fint exempel på en laddad, men också kontrollerad start...
... som sedan fortsätter lika laddat OCH kontrollerat resten av banan. Dimma och Tomas visar var skåpet ska stå. "Stå"? Springa..! eller...? Äh!
Här rusar en till fram och uppför alla resultatlistorna. Okej.. Här syns det dock att även en liten Eowyn - Malins blivande agilitystjärna (som ju ännu är ganska ung) - kan "klanta sig". Man ska visst inte riva, men...
... på resten av banan visar "lill-tjejen" upp att det bara är en tidsfråga tills alla uppflyttningspinnar är infångade
(Irriterande att jag glömde "cropa" bilden innan jag laddade hit den. Skulle ju fixa till närbild, ju!)
Här kommer ett till ekipage med full kontroll och fint samarbete...
... och bra fart, som syns här. Annelie och Lina har i helgen haft ett stadigt grepp på resultatlistornas övre skikt.
Var är det här för en liten söt tjej som visar upp konster?
Jo, det är Tindra som vid starten har full kontroll på matte Sandra, är lugn och harmonisk, men laddad...
... som exploderar kontrollerat och visar upp fullt ös sedan ute på banan.
*suck* Ska jag verkligen lägga ut filmsnutten, som avslöjar att man själv och sin odåga till jycke har precis ingenting av ovanstående tydlighet, kontrollerad laddning och fokus samt förarens raska springsteg?
Här kommer min kritiska analys av det filmade loppet:
Starten är för bedrövlig. Visst ser Gromit på mig, men han piper upphetsat att han vill in på banan - NU!!!! Gromit brukar dra hårt i kopplet och kravla sig fram mot första hindret. I denna start testade jag att tvärt vända - precis som jag gör vid vanlig promenad när han kastar sig fram i kopplet. Fast... så himla tvärt, bestämt och tydligt blev det inte...
Funkade alltså inte så himla bra. Jag vill ha samma "start-harmoni" som ekipagen här ovanför har. Jag har börjat smida på en plan som kanske ger lösningen på "problemet". Sedan gäller det bara att träna det också. Det räcker visst inte med att bara ha planer. ;)
Gromit tjyvstartar för mig, så jag kommer efter med detsamma. Tänk att han var så himla bra på att sitta kvar förra året. Men allt efter som hans "tävlings-förväntan" har stigit, så har även tjyvstarts-syndromet ökat.
Snett till höger om Gungan - utanför bild - sitter i publiken en ståtlig och fin rottweiler samt en lika fin newfoundland. Gromit har "issues" med stora mörka ståtliga fina hundar. Därför ville jag - för säkerhets skull, ifall att... - absolut vara på den vänstra sidan av Gungan. Tänk att man ska behöva tänka på sådana saker vid bangången. Fast Gromit visade inte någon tillstymmelse till antydan till att ens lägga märke till publikens hundar.
Kontaktfältet på A-hindret undviker Gromit galant! Suck!! Han som kan så bra - annars!
Hur kommer det sig att jag inte visar det minsta dugg in till Slalomet? Hur sjutton ska han då veta att det är det nästa hindret? Klantfia till förare!!! Men jag är ändock smart nog att ta bort viftande armar när Gromit börjar hoppa på mig. Han kan slalom självständigt.
Och var är det för långsamt stapplande till förare? Ingen styrfart där inte!
Nä! Vid nästa tillfälle ska här springas
Haha! Just det! Man kan höra i bakgrunden först Wilburs yl som sedan övergår till vilt pudel-bjäbbande. Fast Gromit kan bjäbba upphetsat alldeles själv, utan Wilburs "hjälp".
Okej! För att vara rättvis mot sig själv... Jag är rackarns glad att Gromit numera har rätt hyfsat sug på hindren. Vi lyckades till och med med två bakom-byten (fast Gromit egentligen inte riktigt behärskar det). Jag är också - framför absolut allt - oerhört glad över att han inte gruffade på nån jycke, och att han har inte visat någon sjukdoms-symptom efter helgens tävlande.
Tänk att den första veterinären bara sa ett blankt nej om Gromits fortsatta agilitytävlande - utan den minsta visad vilja att resonera om saken. Den andra veterinären sa genast ja - OM hans värden är bra och att Gromit själv vill och visar glädje samt mår för övrigt bra. Detta är det ABSOLUT viktigaste av PRECIS ALLT!
(Ifall nån undrar; Epilepsi. Och ja! Gromit har beviljad tävlingsdispens.)
Tack Tina för filmandet! :)
(Haha! Inför mitt lopp frågade jag Annelie (som råkade stå närmast, och som har tidigare fått film-uppdrag från andra medtävlande): "Vill du fota mig, eller ska du filma nån?" Annelie missuppfattar min fråga, så hon undrar: "Fota eller filma?" Tina, som tidigare har fotat mig och Gromit, erbjöd sina tjänster med frågan: "Vill du jag ska fota eller filma?" Efter lite velande från min sida svarar jag: "Fota!" :)))))