Tänk att det är som jag nästan har fått en ny hund... Eller rättare sagt så är det jag som har blivit annorlunda - jag ser nu Wilbur med andra ögon; Jag ser nu en hund som man absolut inte ska ta för givet, och jag ser en "bräcklighet" som jag inte såg tidigare. Wilbur är inte "stålmannen" eller "Stål-hunden", som tar självklart sig igenom alla svårigheter här i livet. Eller så är han som "Stål-hunden" - den enda svagheten är kryptonit i epilepsi-form.
Hur som helst, så behöver man ibland bli påmind att man inte ska ta sina vänner - och då menar jag både folk o fä - för givet.
Idag kändes det lite kymigt att lämna hundarna ensamma hemma, och då speciellt Wilbur. När jag senare på dagen rakade nos o tassar på Wilbur, så kände jag en oro i magen som jag aldrig har känt förut: "Tänk om han får anfall nu". Att raka nos är något som Wilbur inte riktigt tycker om. Just idag tyckte jag han var extra orolig. Kanske han kände min oro. I så fall känner jag mig som en värdelös matte! Jag ska/får bara inte överföra sånt tjafs till min hund!
><
För några dar sedan tänkte jag att jag kunde passa på att skriva här vilken harmoni det börjar bli i min lilla flock. Ha! Det räcker tydligen att man bara tänker... så går det åt helvete! Nä! Jag ska inte överdriva... För tillfället har Gromit fått "issues" över Keaton!!! Keaton som på inget vis försöker utmana eller roffa åt sig "skatter". I förrgår, eller när det nu var, så anföll Gromit Keaton bara så där utan någon som helst anledning. Stackars Keaton darrade av rädsla efteråt. Dylikt uppträdande från Gromit tolererar jag ICKE! Keatons sista år här med oss/mig, SKA VARA SÅ LUGN OCH HARMONISK SOM MÖJLIGT! Därmed basta!!!
Nyss log jag lite grann åt mina två skyddslingar, Gromit o Keaton; De båda ville ligga i soffan. Men Wilbur och jag hade brett ut oss ordentligt, så det fanns ingen plats kvar åt någon till hund. De satt på var sin sida om soff-bordet, kikade fram lite försiktigt en i taget, för att se om det möjligtvis kanske kunde gå att klämma in sig någonstans uppe i soffan. Ibland råkade de få ögonkontakt med varannn - då morrade Gromit lite tyst, men vände genast bort huvudet, och gömde sig bakom andra sidan av bordet. Ja ja, dessa jyckar...
><
På förmiddagen idag blev det en plötslig och spontan spår-träning i det vackra vädret. Gromit var JÄTTE-DUKTIG!!! Min lilla stjärna!!!!!!
(Självklart glömde jag kameran, men kanske det snart finns bildbevis på Kattas hemsida. Hoppas det i alla fall....)
Imorgon är det Gromit-kalas med tårta o presenter - Han fyllde ju två år för en vecka sedan.