... nu kommer här tråkigheterna, eller man kan även säga att det är den "spännande" fortsättningen på Gromits kropps tokerier som den av någon dum anledning tycker det är så hiiimla kul att pyssla med. Nja.. Nu var jag nog ganska orättvis mot Gromits lilla kropp. Till saken...
Ni kanske minns att vid det senaste veterinärbesöket inklusive diverser provtagningar, så hade Grompan gått ned cirka ett kilo i vikt sen sist. Något som oroade hans veterinär, därav denna utredning. Då visade det sig att albuminvärdet var fortfarande för lågt, men det hade även tillkommit att proteinvärdet var lågt i blodet, och detta visade sig bero på att njurarna "läcker" ut protein i urinen - och därmed får inte kroppen den protein som den så mycket väl behöver. Fråga mig inte till vad. Vad kan protein vara så hiiimla nyttigt för? Säkert nåt. Hur som helst så ville veterinären ta nya prover ganska snart, så vi var där igen i tisdags (20/12).
I tisdags så visar det sig att Grompan har gått upp i vikt igen (cirka halvt kilo) - och det är ju bra. Fast veterinären blev då lite ställd - glad, men ställd, för nu stämde ju inte det som hon hade planerat säga. Nya blod-och urinprover gjordes. Denna gång så fick jag till urinprovet magnificent! Utan vare sig spill eller jordiga tassar mitt i tråget. Detta nog mycket beroende på att denna gång fick jag ett tråg, pipett och en sån där provflaska plus att det var dagsljus utanför. Jag kunde nu se exakt var strålen var, och det var absolut inga svårigheter att måtta med det relativt stora tråget (lite väl låga kanter på det, dock). Sedan var det bara att suga upp urinen i pipetten för att spruta ned det i provflaskan. Lätt som en plätt, ju!! :) Okej, ett visst trassel blev det med att jag hade lagt prylarna i fel ficka, se till att jycken inte nyfiket hoppar upp och stöter till tråget, som man balanserar med ena handen, medans man försöker få tag i pipetten som låg i den högra fickan med vänster hand. Ja, ja... man lär sig så länge man lever. En vacker dag kommer jag vara expert på urinprovstagning! ;)
Innan jag och Gromit fick gå ut för att träna på att ta urinprov, så mätte sköterskan hans blodtryck. Det är nämligen vanligt att om man har denna åkomma på njurarna, så är det vanligt att man har högt blodtryck. Vet ni hur man mäter blodtrycket på en hund? Jo, man sätter en sån där manchett-pryl... runt svansroten! Sköterskan berättade att man förr i tiden gjorde ungefär som med människor - man placerade manchett-prylen runt handleden på jycken, men det funkade inte så bra, eftersom många hundar är väldans känsliga precis vid tassarna. De ryckte och hade sig - och då är det ju risk att blodtrycket ökar för att hunden ständigt rör på sig, och då blir det ju fel liksom.
Intressant även att de tar flera värden och räknar ut ett medelvärde - bara för att de inte riktigt litar på själva mätprylen. Det skulle ju vara rackarns tokigt att man ger jycken en massa mediciner och grejer - och så visar det sig att det är apparaturen som visar fel.
Okej, åter igen... till saken...
Gromit hade fortfarande alldeles för lågt proteinvärde i blodet - njurarna läcker ut det. Albuminvärdet var också forfarande lågt, men det oroar inte veterinären lika mycket som proteinstrulet. Fenemalvärdet var dock bra. Han hade också högt blodtryck, så nu går han tillsvidare på blodtrycksänkande medicin plus även kortison. Med tanke på hans symptomer (hosta, förstorade lymfknutor, känslig mage etc), så misstänker veterinären att Gromit fått en infektion som i sin tur har satt igång dumheter som varit "latent" i hans kropp, typ immunologisk-tjohejsan som nu brutit ut. Förhoppningsvis ska kortisonet jaga bort dumheterna, risken finns dock istället att kortisonet "sliter" på kroppen som redan är full med en massa jobbiga mediciner. Ja, ni vet.. Pest eller kolera?
När veterinären ringde och berättade provsvaren, så var hon ganska bekymrad. Jag var förstås på jobbet (butik) med pågående julhandel, och precis när hon ringer håller jag på och serva en kund. Jag förklarar för kunden att det är veterinären, och ber om ursäkt att jag absolut vill svara. Kunden tycker det är helt okej. När min kollega är klar med sin kund, ber jag henne att hjälpa min under tiden som jag försöker koncentrera mig på vad veterinären berättar i telefonen. Typiskt nog så behöver min kollega hjälp att finna det som kunden vill inhandla - prylen ligger inte där den ska på lagret. Så medan jag talar med Gromits veterinär om liv eller död (faktiskt), så hjälper jag till att leta på lagret efter den där Xbox-spelmanicksprylen. Ledsamt förklarar veterinären allvaret med njurproblemet och hur man kan försöka lösa det. Jag säger bestämt "Vi kör!" till veterinären, att vi testar kortison och blodtrycksänkande - trots att det kommer antagligen bli jobbigt med ännu värre hunger och törst - så länge Gromit har gnistan kvar samt är glad och full med rackartyg. Veterinären berättar andra eventuella biverkningar, men sammanfattar sen att om Gromit får svårt att andas eller blir vinglig, så ska jag genast kontakta djursjukhuset. När jag faktiskt sedan hittar den där Xbox-prylen, kan jag koncentrera mig mer på telefonsamtalet - och plötsligt - blir jag såå känslosam och jätteledsen. Får svårt att få fram orden, de stockar sig. Jag känner hur tårarna börjar välla fram. Veterinären och jag avslutar samtalet. Hon säger "Kram" (hon hörde ju hur ledsen jag blev). Jag går med tårfyllda ögon samt med ett huvud full med surrande tankar och försöker reda ut röran bak på lagret. Telefonen ringer igen. Veternären har ändrat sig, vill att vi ska sluta med Tegretolet (mot epilepsin), trots att det inte finns några studier på att den kan ge njurproblem, men hon vill "slita" på njurarna så lite det nu går. Men för att kompensera det, så höjer vi fenemaldosen.
Lite omtöcknad går jag ut och tar hand om nästa kund i kön - the show must go on.
Så nu har Grompan gått på kortison och blodtrycksänkande sen i tisdags. Visst första dagarna blev jag faktiskt lite överrumplad över hur mattokig han har blivit - speciellt när man är ute. Han letar MAT!! Vet ni hur många tuggummin som kastas utanför? Jag vet numera. Det är MÅÅÅÅNGA! Ibland kan man känna en svag mintdoft i Gromits andedräkt. ;) Fast nu tycker jag att hans hungeriver har mattats något. Undrar om det är bra?
I lördags morse (julafton) så kom jag plötsligt på att han har ju slutat att hosta!! Det borde väl i alla fall vara bra. Och jag tror att han har fortsatt med viktökningen. Visserligen ger jag honom nu mer käk.
I natt strax efter kl. 04.00 så fick han ep-anfall. Det är två veckor och sex dagar sen anfallet innan. Nästan hela tre veckor. Jippee! Allt var som vanligt - förutom att han blev JÄTTE-HUNGRIG efteråt. Jag gav honom käk i omgångar - nästan lika mycket som han själv ville. "Inte alls!", påstår nog Gromit själv i och för sig. Noteras kan att Wilbur föredrog att vara kvar inne när Gromit, Spirou och jag gick ut efter själva krampanfallet. Det blev nu mycket lugnare utan en Wilbur som är som en magnet på mig.
En liten smårolig (eller inte alls egentligen) hände där utanför. Gromit är forfarande inte vid sina sinnens fulla bruk, han är småspeedad och matletande. Han är på mig och buffar uppfordrande. Det är nu som jag brukar ge honom ett större tuggben för att han ska lugna ned sig och koncentrera sig på benet istället. Men han råkar få tag i jackans resårpryl som sitter på insidan vid midjan. Han backar och drar i den det värsta han kan. Jag håller emot och tar tag i det helt utdragna resårbandet som har en sån där plaststopp nästan längst ut. Samtidigt är jag fullt medveten om att när/om Gromit släpper så kommer plaststoppsprylen fara som en projektil mot mig. Ja, det gjorde lite ont...:)
Idag är Gromit som vanligt igen (nästan i alla fall). På onsdag ska vi dit till djursjukhuset för nya provtagningar igen. *hoppas, hoppas*
Bilderna är från en spontan "foto-session" härom kvällen.