Hade tänkt hitt´ på nåt nytt att skriva här, men lusten försvann liksom när EP-Grompan "klev in i rummet". Det är två veckor och fem dagar sen sist.
Anfalls-proceduren går faktiskt relativt smooth nu förtiden. Det bästa är nog att Gromit själv inte blir så himla rädd och ängslig efteråt som han blev förr. Han blir "bara" så EXTREMT HUNGRIG!!! Han brukar ju få ett "efter-ep-anfall"-tuggben för att få honom att koncentrera sig på något, så att han inte räddhågat far omkring. Det har fungerat bra. Fast numera (de tre senaste anfallen) så duger inte tuggbenet riktigt längre. Han vill ha MAT! Lätt- och snabbtuggad mat! Så han får matkulor i lite omgångar. När vi går ut, så ska han absolut in igen. Han rusar in i köket, och visar tydligt vad han vill.
Gromit tycker det är middagsdags! Gammalt foto.
Idag testade jag att bjuda på en morot. Men näää! Den ville han inte ha. "MAAAAAT!!!", ser han på mig med en både bedjande och uppfordrande blick. Jag testade även att bjuda på sådana där småtuggben. De sluuuukade han i ett nafs. Jag är lite orolig att han ska sätta i halsen, fast det verkar som om jag inte behöver vara det. Han tycks ha full koll på tuggandet och sväljandet. Hans veterinär har även typ gett klartecken till att ge honom det han vill ha efter anfallet. Att han känner sig väl till mods är typ viktigare, än den lilla risken att han ska sätta käket i halsen.
Nu har han dock kommit så pass mycket till ro att han mumsar nöjt på det stora tuggbenet. Spirou ligger bredvid och "kompis"-tuggar på sitt tuggben. Wilbur ligger intill mig här i soffan och snarkar.
Även Spirou och Wilbur har börjat vänja sig något med att lill-brorsan ibland uppför sig som en alien. Men de gillar det inte! Båda två gläfser oroligt, och Spirou vill nafsa Gromit när han håller på och krampar. Men han lyder faktiskt när jag säger åt honom att gå därifrån och sätta sig intill mig istället. Så där sitter jag med en fullt krampande Gromit på ena sidan och en orolig höggläfsande Spirou på den andra samt en ängslig liten Wilbur bakom mig. Synd att man bara har två händer som samtidigt kan ge lugna och varma samt styrkande klappar och smek - ibland skulle man behöva några till.
"Matte e´ orättvis!", blänger Spirou och Wilbur surt.
Just det! Ska väl vara ärlig och erkänna att jag blev oerhört arg och irriterad på Wilbur när vi gick ut på tomten direkt efter själva anfallet. Jag vill få ut Gromit ifall han behöver kissa etc. Wilbur var som en igel på mig - vilket i och för sig är förståeligt - men ack så irriterande. Jag slängde ut en näve godis samtidigt som jag röt (!) "Sök!" till honom. Han står bara kvar och glor ängsligt på mig. Konstigt, va?! Inte! Fast till slut lyckas jag få honom att gå iväg och söka, men... vart tog han vägen i mörkret? "Blev han så rädd att han rymde till skogs?", tänker jag oroligt. Jag ropar bort i mörkret. Efter ett par rop kommer Wilbur glatt skuttande. Jo, han hade hållit sig på behörigt avstånd - för både matte och lill-brorsan hade blivit tokknäppa bägge två. Det är då tur att jycken ändå är så snabbt "förlåtande".