... att ibland så bara flyter allt på. Allt bara liksom... funkar. Igår var ju Spirou och jag på rallylydnadstävling. Pingu och Wilbur var förstås med som hejarklack.
Spirou och Pingu ligger helt stilla och lugnt medan det är domargenomgång intill.
Pingu har fått ett tuggben som belöning för att han har uppfört sig väl. Wilbur kollar lugnt och stilla in området - utan gnäll, gny eller gälla pudelbjäfs.
Jag vaknar i tid - pigg som en pelikan - kanske mycket för att jag gick och la mig tidigt. Bilen med tävlingspackning och tre välrastade hundar samt jag med en delikat frukost i magen, kör ut genom grindhålet före planerad restid. Solen skiner och det är sådär lagom varmt.
Väl framme på tävlingsplatsen så kom jag på att det var bra att jag hade fixat den där muttern som brukar lossna på hundgrindarna. Det är nämligen tämligen irriterande när muttern lossnar, för då fastnar antingen bägge eller den ena grinden. Speciellt om hundarna - mot förmodan - är något livliga och har bråttom att komma ut. Nu var det bara att smidigt och lugnt öppna bägge grindarna på vid gavel medan både Spirou och Pingu väntar lugnt på att bli kopplade och få varsågod att skutta ut. Wilbur väntar stilla och tålmodigt samt helt tyst intill mig utan att vara i vägen eller att dra envist i kopplet.
Utan några missöden, så traskar vi allihopa bort till vårt läger som jag innan hade fixat medan hundarna fortfarande var kvar i bilen, samtidigt hade jag passat på att anmäla att Spirre och jag fanns på plats. Folket på Haninge BK verkar vara ett mycket välorganiserat släkte, så tävlingen började exakt på beräknad tid...
Själva tävlingen gick över all förväntan. Domaren tyckte att vi - Spirou och jag, och även hejarklacken Wilbur och den mycket lugna och väluppfostrade Pingu-grabben - var så himla bra så vi blev uppflyttade - direkt - till mästarklass! Detta lyckas vi med bara på två tävlingar i nybörjarklassen. Vilket avancemang, va!! Vi fick stående ovationer från alla närvarande på platsen. Det finns även chans/risk att Spirou kommer bli omslagsjycke i nästa nummer av Brukshunden. Och även nån amerikansk hundblaska...
Spirou och Pingu - de trogna bröderna - ligger och sover sött i sin bur.. Så här fina blir ens hundar om man lägger ned tid för burträning*.
Näh!! Nu ska jag sluta att narras! Läs om ovanstående - och tänk allt precis tvärtom, typ. Då instämmer det mer med verkligheten. Det enda som är sanning är att det var soligt väder.
Så här var det, på riktigt...
Jag går och lägger mig kvällen innan... typ vid halv fyra, bara några timmar innan jag ska gå upp. Jag håller nämligen på och fixar och donar med sånt som absolut inte är nödvändigt att fixa innan tävling, då man bör vara utsövd. Men... så laddar jag.(tydligen).
Klockradion sätter igång att tjuta 06.40. Jag lyckas inte ta mig upp förrän strax före sju. Medan jag gör mig i ordning så upprepar mina tankar bara en sak: "Sova, sova, säng, soffa, eller vad som helst som man kan somna på/i".
Den tävlingspackade bilen, med tre icke rastade hundar samt en matte utan någon som helst tillstymmelse till frukost i magen, kör ut genom grindhålet cirka 20 minuter efter planerad tid.
Väl framme så skriker Wilbur upphetsat i bilen. När jag tar ut honom så studsar han vilt åt alla håll och kanter, den trettonåriga pudelherren, samtidigt som han bara måste fortsätta att skrika ut sin lycka att få komma ur bilen.
Muttern har förstås lossnat på hundgrindarna eftersom jag hela tiden glömmer bort att fixa den. Spirou och Pingu gläfser högljutt och skuttar runt i bilen. Jag får enbart upp den ena grinden, men både Spirou och allra mest Pingu tränger sig burdust fram det värsta de kan. Jag motar tillbaka dom så gott det går, men Wilburkopplet stramar emot, då jag håller det med bångstyrig och upphetsat pudelskriande Wilbur i andra ändan. Den hala - och fortfarande okopplade - Pingu lyckas, trots mina motarförsök, komma genom den trånga öppningen.
Nu typ "bollar" jag med den nästan 20 kilo tunga, fem månader gamla springervalpen i luften, samtidigt som jag håller de lösa kopplen i handen. "Jag släpper dig inte!!", tänker jag envist, men Pingu är hal som en ål, efter några sekunders "bollande" med hal och slipprig Pingu så lyckas han ändå komma loss och landar på tassar på marken.
Han hinner knappt landa innan han rusar direkt... bort mot sällskapet som står några bilar bort på parkeringen. "Här ska lekas!!", tänker Pingu överlycklig. Matten med den lilla chihuahuan lyfter genast upp den lilla. Jag ser i ögonvrån att även Spirou kommer efter. Jag säger mycket bestämt till honom att gå tillbaka, vilket Spirou faktiskt också gör. (Jag hoppas innerligt att alla åskådare även såg att jag har i alla fall lite pli på de två vuxna hundarna.) Spirou väljer att sätta sig på andra sidan av vår bil (!).
Killen i sällskapet med nån liten muskulös amstaff/bullterrier-typ-jycke (jag hann liksom inte riktigt se i kalabaliken) skyddar sin telning mot den vilda springervalpen. "Ursäkta!", säger jag medan jag förgäves försöker få tag i busen som rusar runt alla människoben och hundar. Pingu vänder plötsligt, rusar tillbaka bort mot bilen. Jag säger igen "Ursäkta!", medan även jag går tillbaka. Men "hal-som-en-ål"-Pingu gjorde bara en liten paus, han gör sedan en vid U-sväng, gruset ryker under hans tassar - han försöker med en ny lekattack bort mot sina nyfunna vänner (?). Jag hör en ljudlig suck från sällskapet, samtidigt som Pingu rusar direkt mot amstaff/bullterrier-typ-jycken vars husse åter igen försöker skydda sin hund samtidigt som han säger lite lugnt och menande: "Det här är nog ingen bra idé!"
Det här är en fransk bulldog. Har inte så himla mycket med historien att göra, förutom att den var där och tävlade i rallylydnad.
Jag får nu - äntligen - tag i "hal-som-en-ål-och-kvick-som-en-vessla"-Pingu. Han slingrar sig dock fortfarande - nu liggande på marken - samtidigt som han hårdhänt (?) nafsar för att kunna komma loss. Inför allas ögon försöker jag om och om igen få tag på den stora valpen, så vi kan förflytta oss därifrån. Till slut så lyckas jag få till ett tillräckligt ordentligt grepp om honom så att jag kan bära rymmarhunden bort mot bilen. Pingu hjälper inte till för fem öre, han är som en 20-kilos vilt sprattlande sandsäck. Han gnäller till, för jag har inget bra grepp - men jag släpper inte. Puh!
Det här är tredje gången - i Spirous och Pingus liv - som de lekbrottas med varandra - och det bara måååste de passa på och göra här och nu?!!
Jag har mutat hundarna med varsitt tuggben.
Eh?
När vi allihopa sedan äntrar tävlingsområdet, så är Pingu helvild. Han bjäbbar, drar och uppför sig tämligen illa. Ja... både Spirou och Wilbur drar också, fast inte lika mycket. Samtidigt som jag försöker jobba med jyckarna så skäms jag en hel det. Men från och med den dagen jag skaffade min första hund, så har jag sakta vant mig med att skämma ut mig - en hundägares vardag, typ.
Samtidigt så måste jag säga att jag blev förvånad över att jag kunde hålla mig så lugn. Minns att jag tänkte att mitt lugn skulle smitta av sig till mina hundar... Fast jag vet inte om det funkade? Det kanske hade varit bättre att jag fått till ett riktigt sjudundrande vredesutbrott. Men... det är nog inte riktigt passande sådär på en tävlingsplats... eller?
"Han verkar vara ett riktigt charmtroll, den där!", säger en kille glatt, och nickar åt Pingu, när vi passerar deras läger för andra gången. Och han tycktes faktiskt mena det. Så alla närvarande kanske inte alls tycke illa om oss.
Vid ett annat tillfälle när vi gick en liten rastningstur, så råkar vi möta det stackars sällskapet som blev antastade tidigare av min bus-Pingu. En av deras hundar gör ett kort utfall mot oss. Matten tillrättavisar sin hund strängt. "Äh, det är helt rätt!", säger jag lite urskuldrande, "Han vill väl bara ge igen för gammal ost, typ!". Killen med amstaff-bullterrier-typ-hunden skrattar då till lite. :) Så alla hatade måhända inte mig och mina hundar.
Och jag hade rackarns tur, för strax innan Spirou och jag skulle in på banan, så dök snälla Annika och Koy upp från ingenstans (Abbe som skulle tävla var kvar i bilen. Här är vi noga med detaljer :)). De båda ställde gärna upp som Pingu-vakter ifall han skulle få för sig nåt. Tack Annika!
Abbe inne på planen.
Här tas inga kort på mattarna inte! :)
Haha! Apropå tur! När jag är på väg mot rastningsrunda, så möter jag anländande Tania, Isabelle, Stella, Smockan, Sandra och Mixxa (ni får själva lista ut vilka som är människor, barn och hundar. Eh? Är inte barn människor? Varför skiljer jag på det? Här kom visst mitt sinne för ovidkommande detaljer fram. Eh? (igen) Nu menar jag förstås inte att barn är ovidkommande detaljer... Hjälp! Hur ska jag komma ur denna parantes?!! För ni kommer väl ihåg att ni just nu läser i en parantes? Undrar om ni minns vad huvudmeningen (heter det så?) handlar om. Undrar förresten om skrivreglerna tillåter en parantes i parantesen? Hm? "Skrivreglerna"? Heter det så?) *en stunds letande efter "beyond the parantes"*
... och Pingu blir förstås alldeles till sig av "artighetsskutt" (läs: uppför sig allmänt busvalpigt). Medan vi konverserar så sätter jag mig ned på huk under tiden jag försöker hålla tillbaka och lugna ned bus-Pingu med händerna. Då upptäcker jag att koppelkroken har lossnat från halsbandet. Busvalpen är helt lös!!! Mitt på tävlingsområdet! Mitt bland alla tävlande!! Mitt bland allt folk och hundar! "Men oj!", säger jag, krokar fast mitt "glada charmtroll" (se ovan) och tänker på vad som kunde ha hänt. Men nu hände det inte. *puh* Det här är förresten den tredje gången koppelkroken typ har öppnat sig själv. Men... kopplet är snyggt tycker jag. Och det är väl viktigt?
Söta Smokey, även kallad Smockan.
Undrar om hon har fått smeknamnet för att den bruna fina fläcken på nosen ser ut som hon har fått en smocka? :)
Smockan in action!
Fina Stella.
Glada Mixxa.
Men... oj, här kom nästan hela matten med på bilden. Det beror på att fotografen (alltså jag) ville fånga en ögonblicksbild på ekipagets fina samspel. Ärligt talat så stämmer det sistnämnda. Visst ser det trevligt ut. Det här är rally när det är som bäst! Mjukt och fint med trevlig kontakt. Haha! Men kolla in tungan! :)
Hur som helst, så kom faktiskt - detta är sant :) - Spirou och jag upp i godkändpoäng. Denna gång 80p. Detta trodde jag verkligen inte! Under prisutdelningen så var jag övertygad om att de hade glömt bort/missat oss.
Spirou var ännu slöare än förra gången. Jag kämpade och kämpade. "Nä, får inte tänka "Det här går inte", bestämde jag mig medan jag försökte få med slöfocken Spirre. Jag skrattade faktiskt lite åt mig själv när jag hör mig själv istället utbrista glatt: "Bra Spirre! Det här är ju strålande!" till min eftersläntrande hund, precis när vi går rakt mot "domar-bänken". Det var inte alls meningen, men jag tänkte sekunden efteråt att man kanske kan påverka domaren till det positiva. Undermedvetet kanske..?
I helintrycksrutan stod: "Matte kämpar bra. Gärna bättre kontakt och följsamhet på hunden". Jag uppskattar att domaren såg min kamp med (mot?) slö-Spirre. Jag blev dock lite förvånad över att Spirou missade vid "Sitt-gå runt"-skylten, som annars är en av hans paradmoment. Jag tog om, för jag vill att det ska bli rätt.
Tävlingsdagen avslutades med att jag klarade av att plocka ihop alla burar med lösa hundar intill. Medan jag packade ihop prylarna och lastade pirran, så försökte den ena hunden efter den andra rymma bortåt samtidigt som pirran rasade ihop - ena gången efter den andra. Jag fick avbryta mitt ihop-packande otaliga gånger. Sedan klarade jag av att förflytta mig med allt - fullpackad samt relativt tung och vinglig pirra intill tre bångstyriga hundar som inte vill gå åt samma håll. Det är ett under att jag inte bröt ihop. Men envisa Kärran var framme! Vi kom till slut fram till bilen och hem. Hem, ljuva hem! :)
Den här killen gillade vi. Vilken päls! Vilken blick! (Han spanar in sin matte som går banvandring)
* Apropå Pingus burträning, se förra dagboksinlägget. Jag blev glatt förvånad att rymmar-Pingu inte forcerade burtyget, utan somnade sött intill Spirou. Fast.. då hade han ju busat en hel del innan. Även bus tar ut sin rätt. :)
PS. Jag ser nu att Cathy har kommenterat medan jag har flyttat bilderna. Ja, Spirou fick godkänt. Det är sanning. Även att Pingu visade sina bustalanger - och spred skräck över hela tävlingsområdet - på sitt livs andra (!) uppdrag som hejarklack.