... hur ska man då veta?!"
Ja, så tänkte jag för mig själv i torsdags förmiddag när jag precis hade talat i telefon med tjejen i receptionen på djursjukhuset. Dum-Grompan fick ett epilepsi-anfall sent på onsdag-kvällen - fast jag hade innan med sträng röst sagt åt honom att låta bli. Olydiga vovve!
Jag hade nämligen ingen lust med EP-anfall. Jag var trött efter kvällens agilitykurs, hundpromenad och därefter lite kvälls-jobb. Kursen hade förresten - i alla fall i mitt tycke - gått väldigt bra. Jag hade varit på dom (kursdeltagarna, alltså) som en igel, både med beröm och nästintill stränga uppmaningar till både folk och fä (läs: rymmar-hundar). Vid ett tillfälle tänkte jag faktiskt: "De behöver inte gilla mig, men de ska ta mig sjutton bli duktiga på agility och på hundträning!" (Jag vill inte här och nu gå in på varför denna tanke dök upp.) Trots att kursen gick bra, så känner jag mig - som vanligt - otillräcklig; De är nio stycken, och jag vill dela upp mig i nio delar för att ständigt kunna coacha dom, men hur jag än gör så går det inte. Dumma!
Jag var hemma så där vid elva-tiden. Jag var JÄTTE-TRÖTT och även JÄTTE-HUNGRIG! När hundarna och jag kom hem, så bara MÅSTE jag direkt gå och sätta mig ned en liten stund i soffan, för att pusta ut. Då hamnade jag i ett sådant där "hunger-och-totalt-utmattad-koma". Hade liksom ingen ork att resa mig upp för att få i mig någon form av föda. Men efter en 20 minuter - en halvtimma, så tog jag mig i kragen - och lyfte mig upp ur soffan. Det var då jag tyckte mig ana "Ep-Grompans" återkomst. "Inga anfall!", kommenderade jag honom, och smekte honom ömt - men ganska bestämt - över huvudet.
Jag stapplar sedan trött in i köket, tar fram en mugg för att värma O´boy i. Gromit följde med in i köket, men sedan så tumlar han okontrollerat in i vardagsrummet igen. Hrmf! Olydig jycke! Han kollapsar mellan soffan och bordet, och på nåt sätt krampar han sig in i hörnet - där alla sladdar finns. Självklart så måste (eh?) han slingra sig in i hörnet och trassla in sig i kablarna samt fastna med huvudet under fåtöljen. Jag drar varsamt ut honom från hörnet. Hela hans kropp krampar. Stackarn! Jag kollar in minuterna på klockradion: xx.20. Spirou hade jag redan utvisat ut på verandan, Wilbur fick vara kvar i soffan. De båda små-gläfser ängsligt, medan Gromit-stackarn krampar och tuggar fradga för fullt. Strax så har Spirou öppnat dörren, och traskar in igen. Men han håller sig på avstånd. Jag håller om Gromit-stackarn medan jag talar lugnt med alla tre. Jag väntar. Kollar in klockan: xx.24. "Men sluta nu då, nångång...!", tänker jag oroligt.
Tugg-benet hade jag redan tagit fram. Gromits kropp slutar att krampa, han försöker resa sig upp, men han har inte någon kontroll på benen, han ramlar omkull. Men strax är han "som pånyttfödd" igen. Jag visar det stora tuggbenet, redan innan han börjar sitt speedade "efter-anfall-tillstånd". Han tar först bara lite lätta grepp om tuggbenet. Jag hämtar "snabb-kopplet", och under dessa få sekunder lyckas han trassla in huvudet mellan golvlampan och elementet. Jag drar åter igen varsamt ut honom från detta hörn, och får på honom "snabb-kopplet". Gromit och Spirou kommer alldeles för nära varann, men med hjälp av kopplet och min stränga röst förhindrar jag gruff. Vi går alla fyra ut på tomten. Gromit lägger sig genast ned i gräset för att bearbeta tuggbenet. Jag står där ute i sena kvällen (eller rättare sagt: natten) utan ytterkläder, med kortärmad T-shirt - och tofflor. Det blir riktigt kallt efter ett tag. Men jag törs ännu inte riktigt släppa kopplet - ifall... Jag har heller inget godis att avleda Spirou och Wilbur med. De båda står lite oroväckande nära Gromit, och trånar efter benet. Visserligen var det absolut ingen fara, men jag vill ha marginalerna på min sida.
Efter cirka en kvart, släpper jag dock kopplet på marken, och går in för att sätta på mig skor och jacka med godispåse i fickan. Spirou och Wilbur får ett par välförtjänta nävar godis utslängda på gräsmattan - som belöning för att de har skött sig.
Efter cirka en halvtimme går vi alla in. Medan Gromit tuggar i sig det sista av benet, får Spirou ett mini-tuggben och Wilbur några kex. Man kan faktiskt säga att anfall och allt gick mycket stilla och lugnt till.
Hundarna somnar strax trött in, och äntligen får jag min varma choklad med mackor.
Vilken skillnad mot förut vid tidigare anfall, då Gromit efter själva anfallet var okontrollerat speedad, och irrade runt, som bara hade två saker i tankarna: mat och att flocken ska vara samlad. Nu när Gromit istället lugnt kan fokusera sig på tuggbenet, så behöver jag inte sära på hundarna. Nu kan jag ha med Spirou och Wilbur under hela "anfalls-tiden" utan överhängande gruff-risk, (som förut var speciellt när jag skulle återförena dom), och Gromit är lugnare och mer tillfreds när hela flocken är samlad.
En gammal bild med absolut hela flocken samlad.
På nästa dags förmiddag ringer jag som sagt till djursjukhuset. När "epilepsi-proffsveterinären" och jag talades vid i måndags, kom vi nämligen överens om att vi skulle "ha is i magen" och invänta tills nästa anfall med att höja fenemal-dosen. Självklart så är nu "epilepsi-proffsveternären" på konferens, kommer tillbaka på måndag.
Tjejen i receptionen är mycket deltagande och medlidande med "Ep-Grompan". "Hur länge höll anfallet på?", frågar hon. "Eh... en cirka tre-fyra minuter!", svarar jag. "Gav du honom då stesolid?", undrar hon. "Neeeej...", svarar jag lite trevande, och tänker på att denna senaste veterinär har sagt åt mig att jag inte ska ge honom det, för det finns ingen mening med det, om inte anfallen är längre än fyra-fem minuter. Den förra veterinären, som gav remissen till denna veterinär, han tyckte dock att jag alltid skulle ge "rump-medicinen" - i stort sett oavsett anfallslängd.
"Anfallet höll inte på så länge.. !", fyller tjejen i receptionen i mitt lite tvekande och nekande svar på hennes fråga. "Ja...", svarar jag lite undrande, och tänker att jag sa ju just att anfallet höll på i cirka tre-fyra minuter. Receptions-tjejen förklarar sedan att hon lägger en lapp till veterinären att hon ska höra av sig när hon kommer tillbaka på måndag.
I förbifarten nämner jag om veterinärens goda tips med tuggbenet, att det funkar jättebra. Receptions-tjejen blir då ganska tvekande: "Det är ett stort tuggben, då? Så han inte får i sig något... eftersom han inte har riktigt återhämtat sig direkt efter anfallet" "Eh.... Jo,benet är ganska stort... Men visst får han i sig... Han är ju också så hungrig efter anfallet...", svarar jag lite tveksam. "Ja... du vet nog bäst själv", säger receptions-tjejen. Nu tänker jag också på den förra veterinären som sa att Gromit inte bör äta något direkt efter anfallet - trots att han är så himla hungrig, eftersom det finns risk att han sätter i halsen. Hungern beror på att anfallen är en sådan kraftansträngning för kroppen, som vill så snart som möjligt få tillbaka energi.
Även det här med doseringen av fenemalet tycks de olika veterinärerna ha varsin teori.
Ja, hur sjutton ska man veta?!!! När den ena säger si, och den andre säger så, och den tredje säger.... och den femte anser... och den sjätte tycker... *suck*
Ibland önskar man att folk kunde hålla sina tyckanden och antaganden för sig själva - så man inte blir så himla förvirrad.
Fast å andra sidan, så måste de ju svara vad de tycker och tror, när jag frågar. *suck*